Ett museum fyllt av berättelser

Under två veckor ska några av oss i personalen (Charlotta Jeppsson, Ebba Holmberg, Gustav Källstrand och jag, Jeanette Peterberg), från Nobelmuseet gästblogga här på bokcirklar.se. Charlotta och Ebba är museets ämnesansvariga för litteratur, Gustav är forskare, och jag är ansvarig för museets programverksamhet. Det känns både hedrande och roligt att ha fått detta uppdrag.

Nobelmuseet öppnade 2001 och ligger i hjärtat av Gamla Stan i Stockholm. Just nu är stadsdelen översnöad och den sedvanliga julgranen på Stortorget har redan kommit på plats. Inuti det Gamla Börshuset ligger inte bara Nobelmuseet utan även Svenska Akademien och Nobelbiblioteket. Man skulle nästan kunna säga att det är ett palats fyllt av massa härliga berättelser som bara väntar på att bli berättade. I museet är det just det vi gör varje dag, berättar historier om alla Nobelpristagare och deras arbeten. Detta görs bland annat genom utställningar, pedagogisk verksamhet och program.

I museets utställningar finns berättelser av varierande karaktär. De kan vara spännande, galna, tankeväckande, sorgliga, glada, kreativa, engagerande och framför allt inspirerande.

I rummet om Alfred Nobel visas ett urval böcker som han hade i sitt eget bibliotek. Här finns såväl svenska som internationella klassiker i fina skinnband. De bär alla på en historia som väntar på att bli läst. I samma monter kan man läsa en av de dikter som Alfred Nobel själv skrev:

”You say I am a riddle – it may be

For all of us are riddles unexplained

Begun in pain, in deeper torture ended

This breathing clay what business has it here?”

Alfred Nobels fulla bokhyllor och egna alster visar på hans stora intresse för det skrivna ordet, och hans dröm om att själv bli författare. En dröm som inte kom att bli verklighet. Hans stora intresse för litteratur förvandlades däremot senare till en idé om att årligen dela ut ett litteraturpris efter hans död. I Nobels testamente står det så här om priset: ”… en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning…” Sedan det första Nobelpriset delades ut 1901 har 113 personer tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Nobelmuseets samling består till största del av föremål som donerats av Nobelpristagare eller deras familjemedlemmar. Det finns också några inlån. I en av montrarna i galleriet visas till exempel ett par blanka, svarta damskor. De är tidstypiska och välanvända, men ändå i gott skick. Även de bär på en historia.

En gång i tiden användes de av den svenska författaren och Nobelpristagaren Selma Lagerlöf. Tittar man lite närmare ser man att klackarna har olika höjd. På ett enkelt sätt berättar de för oss att hennes ben inte var lika långa. Som barn stannade hon därför ofta hemma och läste, istället för att vara ute med de andra barnen och leka. Litteraturen och de muntliga historier hon fick höra framför brasan hemma, påverkade och inspirerade henne senare som vuxen att skiva historier. Historier som vi läser än idag. Några av de mest välkända är Körkarlen, Jerusalem, och Nils Holgerssons underbara resa.

Skorna kan också föra tankarna till hur Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga uppkom. Hon var på väg hem från ett lärarinneseminarium. På fötterna bar hon sådana här skor när hon promenerade på Malmskillnadsgatan, med en bunt böcker och papper i famnen. Vinden tog plötsligt fart och hela världen gungade under hennes fötter. Så som hon själv har beskrivit situationen. Det var då alla pusselbitar till Gösta Berlings Saga föll på plats, och i och med det satte hennes karriär fart.

Tänk vad en promenad kan åstadkomma. Tänk vilken betydelse ett par skor kan ha. Det är något att fundera på när man går i snöhögarna i dessa dagar.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *