Profilbild
5 april, 2017

Läs högt för mig

1991. Jag och Ulrika på varsin sida om mamma, jag följer med i texten när mamma läser ur Lars Collmars Snokis och skräckkabinettet. Det är mysigt och spännande och lagom läskigt och mamma läser inlevelsefullt med olika röster för olika personer. Ibland läser hon inte som det står. Hon ändrar något litet ord här och där.

Jag känner på mig att det här kanske är sista boken mamma läser högt för oss. Jag borrar in kinden mot hennes bröstkorg och känner hur den höjer och sänker sig när hon läser. Andetag och hjärtslag och rösten som vibrerar där inne.

1996. Ulrika och jag på ett nopprigt överkast på bakgården utanför lägenheten på Blekingegatan. Vi har isvatten i en gammal Fantaflaska. Solen värmer våra barnryggar och gräset doftar fuktigt friskt. Vi läser högt för varandra. Varannan novell ur Murakamis Elefanten som gick upp i rök. Vi har hittat boken i mammas bokhylla. Noveller gillar vi. När det är min tur att läsa högt räknar jag efter i innehållsförteckningen så att det ska bli en av de långa. Novellerna är lite konstiga, men det var det bästa vi hittade i bokhyllan. På filten ligger också Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, men av någon anledning kommer vi aldrig att läsa den. Kanske är den för svår för oss.

2007. Ulrika ligger i badkaret i Skärholmen, jag sitter på toalettstolen med fötterna på elementet och läser högt ur Harry Potter och dödsrelikerna. Jag gick fortfarande i gymnasiet när vi läste första Harry Potterboken högt för varandra. Det känns som länge sen nu.

I resten av lägenheten är det iskallt men i badrummet ångar det. Vi har stått i kassan på Elgiganten hela dagen och betat av en julhandels-kö som aldrig tycktes ta slut. Men nu är vi hemma. Hemma i Skärholmen och samtidigt så skönt långt bort i en magisk värld med horrokruxer, trollkarlar och dödsätare.

2012. Jag har Dumskallarnas sammansvärjning uppslagen i knät. Ullis hittade den i bokhyllan hos Sid som vi bor hos i New Orleans. Vi älskar den här boken. Vi skrattar högt när vi kommer till scenen där Ignatius sitter arg på biografen och hans magmun öppnar och sluter sig obönhörligen när han utan att tugga sväljer ner de sladdriga kokta varmkorvarna hela. Vi är utan tvekan överens om att den här boken är så mycket bättre i sin svenska översättning.

Ett ord så genialt ord som magmun finns bara inte i engelskan.

2014. Gran Canaria. Vi ligger vid hotellpoolen, jag, Niclas, Rickard och Ullis. Ulrikas röst blir nästan suggestiv när hon läser för oss ur John Ajvide Lindqvists Pappersväggar. De märkliga novellerna passar så bra till den torra hettan i det här bleknade, dammiga gamla 80talsparadiset. Plötsligt från den klarblå stilla himlen, en virvelvind. Vi ser den som en liten tromb slå ner på andra sidan poolen och i rask fart svepa sig fram längs med poolkanten mot oss. Den sliter upp badfiltar, pocketböcker, linnen och bikinis rätt upp i luften, alla föremål virvlar upp, runt, runt i en vild liten komprimerad storm och den rör sig framåt, rakt mot oss. Vi kastar oss blixtsnabbt över allt vi har omkring oss och håller fast allt vad vi förmår när vinden sveper över oss. På en sekund är den borta och högt där uppe i det blå ser vi en uppblåsbar flytmadrass bli mindre och mindre tills den bara är en liten gul prick på himlen. Runt poolen är alla omskakade och Ajvide Lindqvists märkliga noveller känns påtagligt mycket närmare verkligheten.

2017.

Jag läser tyst. För mig själv.

Jag saknar henne.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.