Profilbild
30 maj, 2017

De betydande människorna för en växande läsare

 

 

Platser med böcker var en förutsättning för att jag skulle bli läsare. Men en annan förutsättning, lika självklara för ett barns möjligheter att bli läsare, då som nu – de vuxna. Bibliotekarien som skrev ut mitt första lånekort bad mig skriva min namnteckning på raden på kortet och när jag hade gjort det utbrast han ”oj, vilken fin handstil du har!”. Sedan dess har jag alltid tyckt att jag har särdeles fin handstil, men jag har också upplevt att biblioteket är en plats där en kan bli sedd. Under alla år som barnbibliotekarie, då jag skrivit ut lånekort till barn, har jag alltid sagt till barnet att hen har en fin handstil. Kanske kan det betyda något. Min lärare i femman som tyckte att min äventyrsberättelse (med starka influenser av alla Fem-böcker och hästböcker jag läst) var så bra och välskriven att hon stod en hel eftermiddag vid kopieringsapparaten och tryckte upp den till alla barn på hela skolan (en liten byskola, men ändå). På skolavslutningen läste hon den högt i klassrummet. Att hon tog det jag skrev på allvar, såg mig och bekräftade mitt skrivande, kan ha haft större betydelse än jag kanske förstår.

Min mamma som som ensamstående med halvtaskig ekonomi ändå  hade en praktfull boksamling, med allt från Sidney Sheldon till Inger Alfvén. Jag minns att hon tidigt en morgon varje vinter försvann ut i februarimörkret för att säkra sin plats på bokrean. Lagom till jag skulle äta frukost låg böckerna där på köksbordet i travar, med sina glansiga omslag. Några år senare stod jag själv i den där ruggiga kön och lade en del av mitt studiebidrag på Stephen King. Jag skulle vilja påstå att min mamma, genom att omge sig av böcker och ständigt ha en trave på nattygsbordet, var en läsförebild som hon antagligen inte själv var medveten om. Det ska erkännas, att när jag nu själv är en vuxen läsfrämjare, både som barnbibliotekarie och som förälder, så glider en inte alltid på en räkmacka. Det är ett arbete som sällan ger resultat förrän långt senare och ofta får vi inte ta del av resultatet alls. Men när det väl syns och märks, av ett glimrande samtal i en bokcirkel med 10-12-åringar eller när en biblioteksbesökare tackar för tipset som gjorde att hens barn äntligen hittat en bok att älska, då är det inte svårt att gå vidare och försöka vara den där vuxne som jag själv så väl behövde.

 

 

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.