Profilbild
24 maj, 2017

Fyra helt nödvändiga platser för en växande läsare

Fyra fysiska platser var avgörande för att jag skulle kunna bli läsare.

Skolbiblioteket. Att under en halvtimma varannan vecka ha tillgång till skolbiblioteket är ett av de få minnena jag har från de första skolåren. Hur det liksom drog i mig, och att jag så diskret det gick, småsprang till hyllan H som i Hellberg för att knipa ett ex av vilken Hans Hellberg-bok som helst. Jag tror att jag läste Kram och Puss tvåtusen gånger, i alla fall tio. Det var inte litteraturen i sig – det var världen den innehöll. Sådant vi aldrig pratade om. Sådant som kanske fanns i den riktiga världen, men som jag inte hade tillgång till. Böckerna öppnade ett fönster, jag kikade ut och jag gillade det jag såg.

Folkbiblioteket. Kortkatalogen var obegriplig, men den behövdes inte. Det gick att hitta pärlor bakom fula biblioteksbundna bokryggar, bara en drog ut dem från hyllan, öppnade och läste några rader. Ibland fick de följa med hem, men inte för många, inte för ofta. Jag var en gäst på nåder, på en plats som egentligen var avsedd för vuxna. Folkbiblioteket var ännu inte ett växthus för lästörstande groddar, som suktade efter näring i form av ord, meningar och berättelser. Jag var en tyst gäst, som i bästa fall hittade en bok att låna hem. Aldrig Kitty i det öde huset. Aldrig Fem löser en gåta.

Morfars och mormors bibliotek. Bestod av Västgötalitteratur, Året med Kungafamiljen samt en hel del klassiker: Heidenstam, Lagerlöf, Strindberg. Utöver en bunt Kitty-böcker i en låda på vinden, fanns en enda barnbok, som hade tillhört min mamma och hennes bror och under ett helt sommarlov hann jag läsa den om och om igen tills jag i princip kunde recitera den i sin helhet: Rasmus på luffen. När jag höll på att dö svältdöden av läshunger, högg jag tag i ett exemplar av Utvandrarna och klämde hela boken. Jag var 10 år gammal. Det var lite väl mycket tuggmotstånd, men vad gjorde en inte för att slippa svälta?

Hemmabiblioteket. De andra biblioteken var förstås en förutsättning för att hemmabiblioteket skulle kunna uppstå. Jag byggde det med respekt för varje pärm, varje sida. En siffra och en bokstav i varje bok, ett eget katalogsystem. Wahlströms röda och gröna samsades med alla de andra. Jag visste inget om fint och fult, ”skräp” och ”kvalitet”. Jag visste bara att det fanns böcker och jag ville ha dem, sluka dem och sakta men säkert växte både jag själv och mitt lilla bibliotek. Det hade endast en låntagare, jag själv, och jag lånade mina egna böcker, gång på gång: Fem befriar en fånge, Min morbror Trollkarlen, Svarta hingsten kommer tillbaka.

Fyra platser med böcker var alltså avgörande för att jag skulle bli läsare. I dag finns det forskning som visar att lässtarka barn ofta bor i hem där det finns fysiska böcker. Elever på skolor med skolbibliotek visar bättre resultat än dem där det saknas. Men vad mer? Visst finns det mer. Jag gräver vidare och återkommer med nästa spaning kring mitt läsartillblivande.

För några år sedan hittade jag den här boken på en loppis. För fem spänn blev den min och jag hade en mycket stark känsla av att cirkeln var sluten. Hans Hellbergs Kram finns numera att läsa på webben, på Projekt Runeberg. För den som vill försöka förstå fascinationen, eller återuppleva bekantskaperna Tommy, Katarina, Jonnie, Sigbritt och de andra.

För några år sedan hittade jag den här boken på en loppis. För fem spänn blev den min och jag hade en mycket stark känsla av att cirkeln var sluten.
Hans Hellbergs Kram finns numera att läsa på webben, på Projekt Runeberg. För den som vill försöka förstå fascinationen, eller återuppleva bekantskaperna Tommy, Katarina, Jonnie, Sigbritt och de andra.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.