Minnesfragment av halvlästa och mödosamt lästa klassiker – och Tintin

 

Jag var i tioårsåldern när BBC:s miniserie efter Tolstoys Krig och fred (med Anthony Hopkins som Pierre Bezukhov, insåg jag många år senare) visades på teve. Jag var som förhäxad; det var det bästa jag sett sedan Bizets opera Carmen visades på bästa sändningstid, när jag gick på lågstadiet. Jag vet inte riktigt om dessa mina preferenser i ungdomen ska ses som effekter av brådmogenhet eller bevis för att medieutbudet var sådant att man fick hålla tillgodo med vad som fanns – och lära sig tycka om det. Det var också på den tiden då svenska folket inte hade så mycket annat på teve att roa sig med än t.ex. en teveserie baserad på Balzacs Den mänskliga komedin och en annan om Leonardo Da Vincis liv – när det inte var Familjen Macahan.

Hur som helst; jag älskade Krig och fred och kände abstinens efter sista avsnittet. Jag fann dock snabbt på råd och begav mig till folkbiblioteket i Mora och lånade första delen av Tolstoys roman. Den var omfångsrik och texten liten, men jag gav mig i kast med den ändå. Efter kanske 50 sidor gav jag dock upp; det var för svårt och inte alls lika spännande som teveserien.

För sådär tio år sedan tog jag mig an Krig och fred igen. Och upptäckte att jag mindes vissa meningar och beskrivningar jag läst, många år tidigare. Någonstans i mitt läsar-omedvetna hade de första 50 sidorna i romanen legat i träda, fastän jag trott att jag knappt kunnat tillägna mig något alls av innehållet.

Emily Brontës Wuthering Heights (på engelska, alltså) kämpade jag mig i fjortonårsåldern igenom utan att ge upp. Jag begrep inte mycket mer än att Cathy och Heathcliff sprang omkring ute på hedarna och ropade efter varandra. Strängt taget är väl det också huvudhandlingen; det tyckte jag åtminstone, när jag läste romanen igen, i vuxen ålder.

Och när jag var 23 år läste jag Claude Simons Lyxhotellet från början till slut, utan någon som helst behållning. Såhär skrev jag i min dagbok, den 12 januari 1986: ”Jag läser en bok av nobelpristagaren Claude Simon, som man knappt fattar nåt av. men jag SKA läsa ut den. Jag är på sidan 85 nu, och ännu har det knappt varit en enda punkt.” Jag förstod ju i princip ingenting, ja mindre än när jag som tioåring tampades med Krig och fred. Men nu slår det mig att om jag tar mig an Lyxhotellet igen kanske minnesfragment av vad jag läste för över 30 år sedan kommer att dyka upp? Var det inte en officer, eller åtminstone militär, inblandad, på något vis? Eller var det i Vargas Llosas Det gröna huset?

Somliga minnesfragment har dock, vid närmare granskning, visat sig vara felaktiga. Sålunda inbillade jag mig länge att boven Rastapopoulos underhuggare Allan, i Tintin-albumet Plan 714 till Sydney, medan han sprang utför en slänt, undflyendes ett vulkanutbrott, med utslagna tänder sa till sin chef ”Det är fifta fanfen fefen”. Men när jag kontrollerar serierutan upptäcker jag att han säger ”Det är fifta fanfen att ta off härifrån”. Detta minnesfel är kanske av smärre betydelse för alla utom Tintin-nördar, men det felaktigt ihågkomna citatet får mig att undra vad mer ur tidigare lästa, eller halvlästa, romaner jag minns fel. Hur är det exempelvis med det där citatet ur Evelyn Waughs Brideshead Revisited: ”Never trust a man with a signet ring”? Jag har nu förgäves letat efter det och börjar rent av undra om det är jag själv som hittat på det. Vilket i och för sig vore en positiv överraskning och som plåster på såret för det felaktigt ihågkomna Allan-citatet.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *