Veckans bloggare heter Anders Olsson. Han arbetar som ungdomsbibliotekarie på Dynamo, Stadsbibliotekets avdelning för unga, med bokklubbar, tv-spel och programverksamhet. Läser gärna ungdomsböcker, science fiction och fantasy.

När jag var cirka 15-16 år stack någon, minns inte vem, första delen av Stephen Kings fantasy-serie Det mörka tornet i händerna på mig. Som skeptisk läsare men desto mer dedikerad tv-spelare så kunde jag ändå acceptera boken:

1) för att den var tunn och

2) för att den hade en snubbe med lång svart rock och pistoler i händerna på framsidan.

Boken hette Revolvermannen och inleder Stephen Kings episka och märkliga, och åtta böcker långa, serie om revolvermannen Roland och det mörka tornet. King har själv sagt att han som ung ville skriva världens längsta fantasy men att han som dedikerad Tolkien-läsare bara skulle skrivit som Tolkien om han försökte och inte som sig själv. Så han väntade och fann inspiration i bland annat western-filmer. Dessa båda ingredienser, episkt high-fantasy och vilda western, samsas båda i Det mörka tornet plus lika delar skräck, science fiction, dystopi och inslag av realism.

Jag läste första boken och sedan den andra och betydlig tjockare, De tre blir indragna, men sedan tog det stopp. I den svenska utgåva jag läste fanns suggestiva illustrationer till texten. För den unge mig ganska skrämmande illustrationer (tycker än idag att de har något av feberhallucination över sig). Jag minns också tydligt att jag tyckte boken var konstig sådär som en tycker då en är ung, med en ung persons referenser, och inte så lite obehaglig. Inte så konstigt då jag inte läst mycket innan (mest serier och den ökända bänkboken i skolan) och framförallt inte om dörrar mellan världar, attackerande krabbmonster och mutanter i mörka tunnlar.

Detta var mitt första möte fantasy och fantastik (ett begrepp som samlar fantasy, science fiction, urban fantasy, skräck etc. – dvs. de fantastiska icke-realistiska genrerna). Och det gav inte mersmak. Åtminstone inte direkt och medvetet. Sant är att jag läste lite av Kings skräck och då jag blev lite äldre andra engelskspråkiga författare och främst beatnick-klassiker (som Jack Kerouac, William S. Burroughs och Charles Bukowski – ofta mer realistiska texter). Dessa var sedan en språngbräda till ett mer pretentiöst läsande av Camus, Dostojevskij och Kafka. Inte sällan på café iklädd kavaj och manchesterbyxor (och pannan i djupa veck) med bokens titel tydlig synlig för övriga gäster. (Ah, ljuva minnen!)

Men så en dag vaknade jag (en vanlig dag vad jag minns, inget speciellt med den, förutom detta) med insikten att fantastik är grejen. Det var ett faktum. Och detta faktum gäller även nu, över tio år senare. Antagligen så hade Revolvermannen och De tre blir indragna jäst (ursäkta uttrycket) i mitt sinne och nu kom de ut som en fascination över det märkliga människors hjärnor kan producera, hur de kan böja och bända verkligheten till något både igenkännbart men samtidigt något så fantastisk märkligt och vackert. Insikten att om en ser författande som ett laboratorium så har de som skriver fantasy och science fiction både andra och kanske fler verktyg att jobba med.

Nu för tiden läser jag mest science fiction och det är självklart för mig att science fiction är mer än rymdstrider, inte bara exotiska planeter med namn som börjar på Z eller X eller horder av läskiga utomjordingar (även om barnet i mig tycker detta är coolast av allt!). Det är självklart att de stora frågorna ofta diskuteras och det ibland på nya intressanta sätt (de är ju trots allt samma frågor som alltid: var kommer vi ifrån, varför är vi här, vad händer när vi dör och så vidare och så vidare). Självklart att det i texterna finns tydliga kopplingar till t.ex. både filosofi och sociologi, historia och religion. Kort sagt, en bra författare gör det bra författare gör, dvs. expanderar vår erfarenhet bortom det vi kan erfara och rent fysiskt bygger om vår gärna genom att (tvinga oss) lära oss nytt.

Mycket i livet kan verka cykliskt och för tillfället, 25 år senare, så läser jag, efter att ha börjat om igen på engelska, den fjärde boken Wizard and glass i Stephen Kings mega-serie The dark tower. Uppenbarligen var den tidiga läsningen något som gjorde intryck på ett ungt sinne utan större intresse av att läsa. Påverkan var faktiskt större än så, det är ju också detta jag dagligen jobbar med som bibliotekarie.