…och lite om Kurt Vonnegut


Veckans bloggare heter Anders Olsson. Han arbetar som ungdomsbibliotekarie på Dynamo, Stadsbibliotekets avdelning för unga, med bokklubbar, tv-spel och programverksamhet. Läser gärna ungdomsböcker, science fiction och fantasy.

Det finns en hel del författare som per definition inte är science fiction författare men som emellanåt använder möblemanget så att säga. I ett svenskt sammanhang kan både Lars Gustafsson och P.C. Jersild nämnas. Eller varför inte Karin Boye eller Harry Martinsson? Men den här texten handlar inte om dem utan om en amerikan som jag läste första gången 1997 och, märker jag nu, begrep väldigt lite av. Boken läste jag den sommaren för 20 år sedan mest för att kompisarna också läste den. Den hette Slakthus 5 och hade en grön liten utomjording på omslaget. Billy Pilgrim som återfinns i boken fanns också på omslaget. Bland annat.

För den som inte är bekant med Kurt Vonnegut (som skrivit Slakthus 5 och som denna text faktiskt handlar om) så kan man säga att man vet att man läser Kurt Vonnegut när man läser Kurt Vonnegut. Han stil är så pass utstuderad att det inte går att missa vem det är man läser. Så kan man säga…

Vonneguts böcker är inte science fiction. Åtminstone inte helt och hållet. Visst det finns några titlar som faktiskt är det, som Cat´s cradle och The sirens of Titan, men inte ens de är science fiction i traditionell betydelse. De är böcker av Kurt Vonnegut. Och det är väl kärnan i Vonneguts skrivande. Att han Inte går att genrebestämma. Sant är att en återkommande karaktär i Vonneguts berättelser är Kilgore Trout, en science fiction författare. Dock en otroligt dålig sådan.

En parantes. I fiktionens värld har Kilgore Trout skrivit böcker som Maniacs in the Fourth Dimension,  The Gospel from Outer Space och Venus on the Half-Shell. Den sistnämnda finns också ”på riktigt” skriven av science fiction författaren Philip José Farmer under pseudonymen Kilgore Trout.

Just nu läser jag ytterligare en av Vonneguts många klassiker, Breakfast of champions, och den innehåller förutom hans vanliga absurda och allvarliga knäppheter en uppsjö av halvtaffliga illustrationer av Vonnegut själv. I ett sammanhang kan det t.ex stå (i min fria översättning): ”en dinosaurie var en ödla stor som ett ånglok och den såg ut så här” – och nedan en bild på en snabbt tecknad Stegosaurus. Det finns också bilder på en elektrisk stol, damunderbyxor och hamburgare. Allt detta och mer handlar boken om. Kan man säga…

Den gröna lilla utomjordingen på En bok för allas utgåva (den jag läste ´97) av Slakthus 5 är en Tralfamadorian. Tralfamadorianerna har en lustig, och praktisk, liten egenskap. Nämligen att deras uppfattning av tid inte är linjär utan topografisk, dvs. all tid existerar samtidigt. Och allt som hänt, händer och kommer hända existerar samtidigt.

Slakthus 5 handlar om vansinnesslakten under andra världskriget i allmänhet och slakten i den Tyska staden Dresden 1945 i synnerhet. Det var nämligen i källaren till slakthus 5 som Kurt Vonnegut själv satt som krigsfånge under de allierades eldbombningar som jämnade staden med marken och dödade hundratusentals människor. Kriget, och krig, är också något som återkommer i Vonneguts skrivande.

Även Tralfamadorianerna krigar med varandra men eftersom deras tidsuppfattning är topografisk så har de möjligheten att inte tänka på krigen. Slakten. Dödandet. Lidandet. Och om ingen tänker på krigen så är det som om krigen aldrig hänt fast de pågår hela tiden.

Vonnegut är satirikern, humoristen, som kommenterar världens absurda ondska med absurd humor. Då 1997 tyckte jag Kurt Vonnegut mest var en knäpp och käck författare. Nu ser jag att det färgsprakande döljer ett svartare än svart mörker. I Slakthus 5 (som jag nu läst om på engelska några gånger) kan man läsa ”everything was beautiful and nothing hurt”. Och inte att förglömma är bokens odödliga omkväde som åtföljer allt ont i världen ”so it goes”…

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *