Profilbild
4 oktober, 2017

Hur blir en serie till?

Presentation av veckans bloggare: Mitt namn är Jan Hoff. Jag är serietecknare. Bosatt i Lund. Mina återkommande figurer är Eepej (en grisapa) och Tekannan (en tekanna). Därtill är jag bibliotekarie och litteraturhistoriker. Jag brukar skriva om serier i Bild & Bubbla och några andra publikationer.

Min första tanke var att jag skulle kalla mina fyra bloggtexter om tecknade serier för ”Läsning”, ”Berättande”, ”Tecknande” och ”Möten”. Men snart insåg jag hur svårt det är att dela upp dessa aktiviteter. Eller om vi ska kalla det för intressesfärer? Ofta hänger bitarna ihop. Många serier jag tecknat skulle aldrig blivit av om jag inte mött vissa människor som givit mig impulser. Andra blir till för att man läst ett visst seriealbum och blivit inspirerad. Tre typiska sådana impulsgivare är: Lars Krantz, Daniel Ahlgren och Li Österberg. Var och en på sitt sätt gör de serier som får en att häpna, som väcker lust till eget skapande. Det är spännande, fantastiska och mystiska serier.

Ibland sitter man bara och tecknar på ett rent fantasimotiv. Ett landskap kanske. En sönderfallande byggnad. En ensam vandrare i öknen. Plötsligt ser man att det är början på en berättelse. En berättelse som tittar uppfordrade på en med sina små fuktiga ögon och vädjar om att bli berättad, att bli en färdig serie.

Ur absolut ingenting, lite klotter, växer någonting fram. Någonting helt nytt som inte fanns tidigare får plötsligt liv. Sådär var det väl för Gud när han/hon skapade människan och världen och allt det där. Men när man gör en liten serie (eller en skriver en dikt, drejar en lerkruka, komponerar musik eller skapar inom någon annan konstart) är man naturligtvis inte någon gud. Men man är likafullt inblandad i ett mirakel. Man berikar världen med ytterligare ett verk skapat av människohand. Detta är bortom bra och dåligt, bortom gott och ont.

Ibland har man förstås ett manus att utgå från. Till en början följer man det nog slaviskt. Men inte sällan ändrar arbetet riktning under resans gång. Åtminstone tillkommer vissa omvägar, avvikelser.

Ja, jag är även min egen publik. Den förste som får läsa, den förste som får häpna. Jag är en passagerare på ett tåg som ibland växlar in på ett oväntat, okänt spår. Det är intressant. Jag håller i mig och njuter av fartvinden, av resan. Plötsligt dyker en tunnel upp.

Om det inte är meningslöst är det inte värt något. Så brukar jag tänka om konstnärligt skapande. Jag vill inte göra tecknade serier (eller romanen eller tavlan) som är redskap för att förmedla budskap eller propaganda. Jag tycker att skönhet kan få vara skönhet. Att en berättelse kan få vara en berättelse. Jag tycker att serier kan få vara konst. Att de kan få vara roliga och spännande, både för den som gör dem och för den som läser dem.

Ibland gör någon seriefigur uppror mot manuset, mot mig som skapat den. Man har kanske rentav hittat på en bifigur enbart för att man behöver någon som ska dö vid en viss punkt i berättelsen! Men figuren X vägrar gå med på det. Trots att den figuren är så jobbig att rita tvingas man dras med den i serieruta efter serieruta, sida

efter sida! Ska man skapa en seriefigur, en återkommande figur, bör man lägga ner viss möda på att utforma figuren så enkelt som möjligt. Den ska vara lätt att känna igen. Den ska vara lätt att rita ur alla tänkbara vinklar, med några snabba streck. Det brukar sägas att en bra seriefigur ska vara möjlig att identifiera även om man bara ser den som en siluett. Att ge en figur särskilda öron, en kul hatt eller något annat attribut är en bra idé.

Tips på bra serier:

Lars Krantz: Den svarta jorden (Kolik/Apart), Daniel Ahlgren: SH3 (Bakhåll), Li Österberg: Ljusförgörerskan (Epix).

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.