Profilbild
7 november, 2017

Bortom rättstavning och grammatik

Nyligen var jag på besök i en gymnasieskola. För att prata om skrivandet och träffa elever med skrivande som tillval. Läraren sa i förbifarten att alla kreativa inslag tagits bort ur den ordinarie språkundervisningen, vilket fick mig att tänka på min egen skoltid. Svenska var inte precis ett favoritämne, rättstavning har aldrig varit min starka sida (vilket jag alltid försökte dölja med hjälp av en oläslig handstil, men nu är ju allt digitalt = kass strategi) och grammatik är inte direkt något jag går igång på heller. Originellt nog. Däremot brukade jag få positiva tillmälen när vi skrev uppsats, trots alla röda bockar längs marginalen kunde jag därför ofta känna att jag någonstans kunde skriva på ett mer grundläggande sätt, bortom rättstavning och grammatik. Och det är något jag burit med mig genom livet.

Nu hann vi aldrig fördjupa oss i på vilket sätt de kreativa inslagen försvunnit ur svenskundervisningen, och jag märker på min son som går på lågstadiet, att de läser mycket och att läsandet är en central del av undervisningen där. Det tror jag är avgörande, och av egen erfarenhet skulle jag säga att det är genom läsning som den största språkutvecklingen sker. Även om repetition av glosor hemma vid köksbordet på något sätt också förbereder en inför livet som många gånger innehåller sånt som känns tröstlöst. Och utan poäng. Men om det nu är språket som ska utvecklas – en människas möjlighet att uttrycka sig – tror jag att läsningen är viktigare. Och säkert skadar det inte om eleverna också får leka med språket, känna lust inför det, och inte bara ställs inför ett regelsystem. Man behöver ju först och främst få en chans att fatta varför man ska utveckla sitt språk, varför det kan finnas en poäng i att stava ord på samma sätt som andra gör. Och nu menar jag inte att trivialisera vad det innebär att ha dyslexi, till exempel, utan syftar mer på känslan av det skulle kunna vara meningsfullt att utveckla sitt språk (i mitt liv har jag haft många skickliga svensklärare, men att man kan göra något med språket var något som jag begrep först efter att jag lämnat skolan, kan dock bero på min egen tröghet).

Tydligen finns den kreativa delen av språket, som kan vara just skrivandet (men förstås också finns i läsandet) som ett tillval på en del gymnasieskolor. Så helt försvunnit har det inte. Och det varierar säkert från skola till skola. Men själv gick jag El-tele på gymnasiet, och drömmarna var inte riktigt framme vid skrivandet ännu, där och då. Så förmodligen hade jag inte själv valt skrivande som tillval. Nej, det är inte troligt. Om det funnits. Det kan väl vara ett exempel som får peka åt lite olika håll, och på gymnasiet är man fortfarande en så sökande människa, ingen kan förvänta sig att någon bestämt sig för hur livet ska gestaltas redan då, hoppas jag, men det bekymrar mig lite om de kreativa inslagen försvunnit ur språkundervisningen. Alla människor har behov av att vara kreativa, och det är ett bra verktyg för lärande – att prova att göra – att använda (i det här fallet språket). Också för dem som drömmer om annat än att bli skrivande människor i framtiden.

 

Martin Engberg är född 1974 och bor i Göteborg. Han har gått författarutbildningen Litterär gestaltning och varit redaktör för Ord&Bild. Idag är han tillsammans med Mattias Hagberg den drivande kraften bakom litteraturföreningen Skrift, som i år arrangerar första upplagan av GBG Romanfestival 18-19 november. Han undervisar också på skrivarakademin i Göteborg och skriver ibland för GP. Hans senaste roman heter En enastående karriär och gavs ut på Norstedts förlag.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *