Anledningen till att jag skriver här under de två närmaste veckorna är att Litteraturbanken lägger ut ett stort antal svenska reseberättelser skrivna av svenska resenärer från 1600-talet och fram till sekelskiftet 1900. Jag är litteraturhistoriker, och både i mitt pågående och tidigare projekt har jag ägnat mig åt just svenska reseberättelser. I likhet med många andra har jag alltid sett resan som ett slags äventyr och just därför också tyckt om att läsa om andras reseupplevelser. I mina inlägg i den här gästbloggen tänkte jag mig att skriva lite runt sådant jag fastnat för eller funderat över när jag läst reseberättelser från olika tider.
Reseberättelser handlar om resor och om upplevelser på resa men något som slog mig när jag läste igenom det material som ligger till grund för min bok Berättare på resa var att reseberättelserna i så hög grad samtidigt handlar om resenärerna själva. ”Hör här vad jag sett och upplevt” tycktes texterna säga, inte alltid explicit även om det finns exempel på det, men liksom mellan raderna.
Så är det nog fortfarande när vi berättar om resor i moderna medier – ja, för all del även i de traditionella medierna. Den som reser vill dela med sig av viktiga och spännande upplevelser som på flera sätt har betydelse för vilka vi tycker oss vara och vill vara eller bli. Hur vi reser, vart vi reser och hur vi berättar om våra resor säger något om oss som personer – eller åtminstone om vår persona, vår personlighet utåt. Det finns ju faktiskt till och med ”livsstilsmagasin” som utgår från resan som livsstil. I de tidskrifterna betonas också ofta just att det handlar om att vara resenär, inte turist.
Det är tydligt att det spelar roll vilken slags resenärsroll som anläggs. Det finns många olika resenärstyper i de svenska reseberättelserna – alltifrån de som strävar efter att framstå som objektiva iakttagare till de som i likhet med författaren Sophie von Knorring som i sin reseberättelse Bref till hemmet under en sommarresa 1847 resolut deklarerar att deras reseberättelser handlar om dem själva.
Idag är det inte säkert att den som reser vill resa som turist, men Sophie von Knorring reste i en tid då turismen började bli ett begrepp även om möjligheten att resa för nöjes skull i stort sett var förbehållen människor i de högre samhällsskikten. Att resa som turist var något exklusivt, och Sophie är stolt över att vara en ”tourist”. Hon berättar i sina resebrev om hur hon färdas med ångbåt och på järnväg, hur hon tar in på hotell och besöker sevärdheter och hur hon sammanträffar med andra turistresenärer i hotellmatsalar, på muséer och konserter och vid besök i slott och herresäten.
Bara knappt tio år innan Sophie och hennes familj gav sig ut på sin sommarresa hade de första guideböckerna publicerats. Just den typen av reseberättelser tänkte jag återkomma till i mitt nästa inlägg.
Sophie von Knorrings “Bref till hemmet under en sommarresa 1847” finns att läsa gratis hos Litteraturbanken:
https://litteraturbanken.se/forfattare/KnorringS/titlar/BrefTillHemmet/etext?om-boken