Serietidningar och böcker: berättelsen om vad som fick mig att bli läsare

Vår gästbloggare Yvette Gustafsson som är serieskapare bloggar om vilka läsvanor hon växte upp med och vad som formade henne som läsare.

Nu gäller det. Jag måste få det här rätt! För ett par år sedan uppträdde Eddie Izzard på Scandinavium i Göteborg. En av uppvärningsakterna var Henrik Schyffert, och när han kom på scen sa han: “Nu är det Scandinavium, det här är mina 15 minuter, nu jävlar gäller det!” och han levde upp till allt. När jag väl tror att jag tröttnat på honom, att “ja, ja, men det är inte lika roligt som Nilecity…” så går han och vinner över mig igen. Så. Det här är känslan nu. Jag måste vinna över er med mina 15 minuter på den här bloggen för att ni ska älska mig för evigt och för alltid. NU KÖR VI!

Jag är född 1984 och är den yngsta av tre barn. Mina storasyskon har alltså influerat mig i nästan allt åtminstone de tio första åren. Min syster lärde mig läsa när jag var fyra år och min bror gav mig sina Musse Pigg-tidningar och Finn & Fiffialbum. Mamma läste Bamse för mig och min syster, jag prenumererade på Min Häst, en tidning som har lärt mig otroligt mycket om både hästar och att rita dem, tack vare fantastiska Lena Furberg. Finn&Fiffi-albumen, Min Häst- och Musse Pigg-tidningarna finns kvar inbundna i läder. Serietidningar var liksom en grej hemma hos oss. Fast ändå inget speciellt att oja sig över, utan bara en naturlig del av vardagen och jag hade ingen aning om att det skulle vara något som man senare förväntades sluta med för att gå över till “riktiga” böcker. Jag läste ju “vanliga” böcker också. Hyllmetrar med Wahlströms ungdomsböcker (jag hade hästböckerna, syrran hade alla böcker om tjejer – Kitty, Tvillingarna på Sweet Valley High t.ex.) och jag prenumererade på Pollux hästbokklubb, där man fick lika mycket plastgrejer som böcker och jag läste ut böckerna på nolltid, till mammas stora förtret.

När jag började högstadiet började jag ändra mitt läsbeteende. Hästböckerna räckte liksom inte till längre, och jag började fundera på vad mer som fanns där ute. Som tur var fanns Askersunds bibliotek. Biblioteket presenterade mig för Mystiska 2:an, Arne Anka, Sagan om Belgarion, Harry Potter, 2001 ett rymdäventyr, dramatiserade historieböcker, Stephen King och Dean Koontz, bland många andra. Jag läste otroligt mycket, speciellt på somrarna. När kompisar var bortresta, hästen var riden, milen var cyklade och sjön var badad, då fanns alltid böckerna och seriealbumen där. Och biblioteket gav mig skatt som jag aldrig hade kunnat betala för, den gav mig friheten att utforska litteratur.

Jag undrar ofta hur jag inte lär mig saker längre, och varför jag kan återberätta något som Långben gjorde 1989 men inte något jag hörde på radion samma morgon. För att jag läste dem gång på gång på gång. Dessutom hade jag inte så många distraktioner, jag gick undan till ett enskilt hörn bara för att läsa.

Det jag uppskattar mycket med att läsa serier är att man kan lära sig så mycket av det, utan att det gör ont, liksom. Jag hade inte vetat att man får världens dyraste rom från just Belugastören om inte farbror Sid (i tidningen Ernie) hade haft som affärsidé att skaffa sig en sådan och ha i ett akvarium i vardagsrummet. Vad kan jag inte om hästar tack vare Min Häst? De otaliga historiska äventyren i Kalle Anka, Bamse och Musse Pigg som kändes så konstigt välbekanta när jag läste deras förlaga historieböckerna, det hade bara varit text i en bok om jag inte redan förankrat historierna genom äventyr i bilder långt tidigare. Det är så jag vill jobba med mina serier: det ska vara äventyr, men ändå finnas ett stråk av verkligheten där.

Det här är lite bakgrundshistoria till nästkommande texter, som mer kommer att handla om mitt läsande och utforskande av serier och böcker som vuxen. Jag hoppas att ni ska bli inspirerade, kanske att ni känner igen er, eller att ni upptäcker att jag förmodligen har stora luckor i min bokhylla som behöver täppas igen och då får ni inte tveka att berätta det för mig <3

Bok jag läst i år:

Färjan av Mats Strandberg.

Man behöver inte ens läsa på baksidan av boken för att förstå att det kommer bli otäckt. Bara titeln och framsidan skvallrar om att det kommer bli en båtfärd från helvetet, och Mats levererar! En ganska god bit av inledningen till boken är att sätta en stämning och beskriva stämningen på båten både från olika passagerares perspektiv och hur personalen på båten har det. Det kunde kännas långt ibland, men rätt vad det var så befann man sig mitt i kaoset utan någon väg ut. Med jämna mellanrum skriver han kapitel som har färjans perspektiv som är som kamerasvep över vad som händer på olika delar av båten där han i en mening kan växla mellan olika skeenden, något som känns lite ovanligt men på ett bra sätt. Jag är inte förvånad över att den här boken nu blir filmatiserad och det ska bli spännande att se hur resultatet blir.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *