Profilbild
6 mars, 2018

Varför skriver man?

Marie Hermanson heter jag. Jag ska gästblogga om mitt skrivande och läsande och kanske om något annat också. Jag har varit författare i över trettio år. Skrivit och berättat har jag gjort sedan jag var barn.

Varför skriver man egentligen?
Som författare lägger man större delen av sitt liv på den märkliga sysselsättningen att undersöka verkligheten, omskapa den och vrida till den efter sin egen form. Men allamänniskor skriver och berättar då och då: Dagbok under en period i livet. I sociala medier. Muntligt.

Slår man upp ordet berätta i Nationalencyklopedins ordbok får man veta att ordet kommer från lågtyskans berichten som betyder ”göra rätt, visa tillrätta”.
   Det låter rimligt. Tillvaron är oordnad och kaotisk. Att berätta är att lägga den till rätta, att ordna upp i röran och skapa mönster och mening. Att göra den rätt.
   Själv känner jag en djup tillfredsställelse i att skapa intriger. Att presentera gåtor som kan lösas, att få trådarna att gå ihop. I verkligheterna har gåtorna sällan någon lösning och trådarna inget samband. Skrivandets ordnande blir en kompensation för livets oordning.
   Driften att ordna verkligheten genom att berätta finns hos alla. Vid middagsbordet berättar man vad som hände på jobbet idag. Man berättar för arbetskamraterna vad man gjorde i helgen. Man kan inte säga exakt som det var, det skulle bli alltför detaljerat och rörigt och tråkigt. Man väljer, överdriver här, utelämnar där. Ordnar och fixar till så att det blir intressant att lyssna på.

För det räcker inte med att ordna och rätta till världen. Man vill ha lyssnare och läsare. Ingen författare skriver för att gömma sitt verk i byrålådan.
   När man upplevt något starkt vill man dela det med en annan människa, oavsett om det man upplevt är en händelse på bussen, som man berättar för sin partner eller en fiktiv scen som författaren upplevt i sitt huvud och vill dela med en läsare: ”Nu ska du få höra vad som hände mig idag!” ”Läs här vilken intressant historia jag har kommit på!”
   Man vill inte vara ensam om sin upplevelse, vare sig den försiggått i verkligheten eller i ens huvud.

Det tredje skälet till att skriva tror jag är att man vill lämna något bestående efter sig. Som graffitiskaparens budskap till dem som kommer dit när man själv har gått därifrån: ”Jag var här.”
   Det är en tillfredsställande känsla att hålla sin tryckta bok i handen och tänka: ”Det här har jag i alla fall gjort. Det här finns kvar när jag är borta.”
Fastän man vet att böcker glöms och sköljs bort i en allt snabbare takt. Att ytterst få verk blir odödliga klassiker.

Man skriver alltså av rent trots. För att man inte kan acceptera människans existentiella villkor: Kaos och meningslöshet. Själens ensamhet. Livets förgänglighet.
   Att skriva är en trotshandling mot allt detta. Fåfängt, javisst. Men nödvändigt och underbart.

2 svar på Varför skriver man?

  1. Hej och hjärtligt tack! Intressant… Har läst flera av dina böcker. :-) Musselstranden så fin. M v h Mohikanen.

    • Hej!
      Vad roligt att du tycker om Marie Hermanssons böcker. Hon kommer även att medverka på Göteborgs stadsbiblioteks Vårbokcirkel online: Den stora utställningen.
      Du kan även cirkla kring boken med författaren IRL den 2 maj kl. 18 på stadsbiblioteket/ Vänliga hälsningar // Sofia, redaktör på bokcirklar.se

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.