Katja Petrowskaja

Aimée Delblanc arbetar som översättare av tysk skönlitteratur och skall gästblogga för Bokcirklar.se de kommande två veckorna.

När man arbetar som översättare får man dyka ner i olika författarskap och ibland blir man kvar där. Jag vill berätta om några författare vars böcker fått mig att stanna kvar extra länge.

Katja Petrowskaja föddes 1970 och växte upp i Kiev/Ukraina i dåvarande Sovjetunionen. Där fick det judiska inte ta någon plats. Först under perestrojkan var det möjligt att söka sina rötter. I boken ”Esther Kanske” fogar hon ihop fragment av sin judiska familjehistoria. Redan tidigt hade familjen grundat och förestått barnhem för dövstumma judiska barn i flera europeiska länder, bland andra Österrike och Polen. Efter det att hennes farfars bror, Judas Stern, år 1932 skjutit på en tysk diplomat i Moskva bytte familjen namn från det judiskklingande Stern till Petrowskij.

1932 tycktes förhållandet mellan Tyskland och Sovjetunionen vara avspänt. De två länderna var allierade genom flera fördrag. Det var ett år före presidentvalet i Sovjetunionen och ett år före Hitlers maktövertagande. Just då skruvades tonläget upp: Nationalsocialisterna menade att Sovjetunionen styrdes av den ”judiska bolsjevismen”. Katja Petrowskaja skriver: ”… två länder som i en allians drev varandra in i vansinnet. Och just då sköt min Stern.” Det kommer till en process och Judas Stern döms till döden. Katja Petrowskaja reflekterar: ”Därefter var ingenting sig likt, som om detta attentat, vilket härrörde från min familj, hade slagit sönder något i den tidens sköra konstellation, (…) som om vi, och jag menar också mig, vore ansvariga för nittonhundratalets största katastrof på ett sätt jag endast delvis kunde förstå.” (s. 127)

Efter murens fall 1989 reste Katja Petrowskaja till Warszawa där hennes mormor föddes år 1905, då Polen fortfarande hörde till Ryssland. Där hittade hon en CD med en Mogendovid, en Davidsstjärna, på omslaget, ”Judiska sånger från Östeuropa”.

”Mogendoviden rätade på sig och sträckte ut sig på omslaget, lika självklart som vårt land sträckte sig från Europa till Stilla havet. … Hela vårt liv hade vi ritat femuddiga stjärnor, de på jorden och de som lyste på himlen, stjärnorna på vårt Kreml som vi besjöng i en sång, … men ingen av dessa stjärnor hade sex uddar. Aldrig tidigare hade jag i mitt oändligt vidsträckta fädernesland stött på en Mogendovid, varken som tecken eller som föremål.” (s.63-64)

Väl hemma fick hon uppleva hur hennes mormor plötsligt sjöng med i sångerna på jiddisch.

”… min mormor som inte så länge jag kunde minnas, och inte heller så länge min mamma kunde minnas, hade sagt ett enda ord på jiddisch, började med ens sjunga uppsluppna sånger i ett hemlöst moll, först trevande efter orden, sedan följde hon med … och jag lyssnade till henne lika skeptiskt som jag hade trevat mig fram över Mogendoviden på skivomslaget. Hade inte perestrojkan varit, hade jag inte rest till Polen och hade inte den här skivan funnits, så hade det förseglade fönstret till hennes tidiga barndom aldrig mer öppnats för oss, och jag hade aldrig kunnat förstå att min babusjka kommer från ett Warszawa som inte längre finns, att vi är därifrån, vare sig jag vill eller inte, från denna förlorade värld som min mormor mindes när hon redan stod i begrepp att gå ifrån oss …” (s. 64-65)

Katja Petrowskajas modersmål är ryska, men hon har valt att skriva boken på tyska, ett språk hon lärt sig först i vuxen ålder. Trots att tyskan är förövarnas språk kändes det rätt att skriva på tyska. Det blev ett sätt att undvika den ryska nomenklaturans språk. Under Sovjettiden matades man nämligen ensidigt med den sovjetiska versionen av händelserna. Så till exempel fanns det inget minnesmärke över de judiska invånare som hösten 1941 avrättats i Babij Jar.

1941 hade tyskarna ockuperat delar av Sovjetunionen, bland annat den del som idag är Ukraina. Den 29 september lät SS sätta upp lappar att alla, ALLA, judar i Kiev skulle ta med sig sina värdesaker och bege sig till kyrkogården i utkanten av staden. Men de kom inte till kyrkogården utan föstes samman och avrättades och kastades ner i ravinen Babij Jar. Över 30 000 människor miste livet de två dagarna.

Katjas gammelfarmor, ”Esther kanske”, som hade svårt att gå, stannade först kvar i lägenheten när alla andra judar i Kiev tvingades till ravinen Babij Jar. När hon senare går ner på gatan möter hon två SS-soldater som pratar tyska. Det låter välbekant. Hon tilltalar dem på jiddisch. De skjuter henne omedelbart.

”Under tjugo år fanns det här i Babij Jar ingen upplysning om massakrerna, inget minnesmärke, ingen sten, ingen skylt. På döden följde tystnaden.” (s.164)

När Jevgenij Jevtusjenko 1961 publicerade sin dikt Babij Jar i Literaturnaja Gazeta ringde folk till varandra och grät av lycka att man nu äntligen talade offentligt om händelsen. En rysk poet hade tagit sig an de judiska offren. Det kändes som ett under.

Men Babij Jar var inte bara avrättningsplats för judar. Fram till i december 1943, då tyska Wehrmacht tvingades tillbaka var det en massgrav för tiotusentals sovjetiska krigsfångar, romer och psykiskt sjuka.

År 2016 var det 75 år sedan massakern på judarna ägde rum. Tysklands dåvarande president, Joachim Gauck, bjuder in Katja Petrowskaja att följa med till Kiev dit han reser för att be om förlåtelse för vad tyskarna tillfogade den judiska befolkningen år 1941. Han hade läst hennes berättelse ”Esther Kanske”, för vilken Katja Petrowskaja fått motta det prestigefyllda Ingeborg-Bachmann-priset.

Joachim Gauck framhåller att detta litterära vittnesmål och kraften i det varit avgörande för att skapa förutsättningen för denna gemensamma minnesstund över Babij Jar.

 

Citaten hämtade ur: Katja Petrowskaja, ”Esther Kanske”, Norstedts 2015

Översättning: Aimée Delblanc

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *