Profilbild
30 april, 2018

Rapport från en bokcirkel

Ny bokcirkel med gammal goding

Det finns bokcirklar och bokcirklar. Så mycket har jag förstått under mina år som litteraturälskare, kulturjournalist och recensent.
Alla bokcirklar är inte stöpta i samma form. Men i den långa rad som jag själv hunnit vara med om, har de flesta gått in för att läsa nyutgivna romaner. Ju nyare desto bättre har varit det underförstådda resonemanget. Tydligen anser många bokcirkelgäng att en bra bokcirkelsbok måste vara en rykande färsk roman, en som hänger i hetluften där ”snackisar” uppstår och mediadrevet går till. Det kan kännas alltför hektiskt för min smak. Men som tur är finns det också mer eftertänksamma bokcirklar, som gör andra prioriteringar. Mitt senaste fynd i denna genre är en liten bokcirkel, vars medlemmar träffas varannan måndag och läser uteslutande böcker av en riktig gammal goding till författare: Bengt Anderberg.

Bengt Anderberg, född på Hisingen i Göteborg år 1920 och död 2008, började som något av ett litterärt underbarn på 40-talet. Han debuterade med finstämd naturlyrik. Men han växelbrukade med att skriva frispråkiga romaner. Hans roman ”Kain” ställde till med buller och bång och klassades som ett uppror mot religiös trångsynthet – men med pacifistisk tendens. För en lång rad erotiska böcker, ”Kärlek 1–14”, stod Anderberg sedan som redaktör. Hans uttalade ambition med detta var att släppa in ljus och leklynne i det svenska folkhemmet, som på 1960-talet uppvisade ganska så många mörklagda och sexualfientliga vinklar och vrår. Mest känd blev han nog som mångårig kolumnist i Expressen, och som återkommande röst i radio och teve, där hans uppriktighet och humor gick fint i par med hans vidsträckta lärdom. Som djupt språk- och bibelkunnig – trots sin uttalade ateism – bidrog han dessutom med nyöversättningar till nyutgåvan av Bibeln år 2000.

Upprinnelsen till min nuvarande Bengt Anderberg-bokcirkel ligger i att jag blev medlem i Bengt Anderberg-sällskapet för några år sedan. Jag var med redan dag 1, då sällskapet bildades. En av deltagarna i detta bildarmöte på Litteraturhuset i Göteborg var en annan av mina favoritförfattare, Claes Hylinger. Denne genuine göteborgsförfattare berättade att han haft en intensiv relation till Bengt Anderbergs författarskap ända sedan sju års ålder.

– Tidigare var Gösta Knutssons ”Pelle Svanslös”-böcker min favoritlektyr. Men när jag fick ”Niklas och figuren”, som var Anderbergs första barnbok (men inte den sista) i julklapp, då blev Bengt Anderberg min favoritförfattare. Och på sätt och vis är han det än i dag!

Claes Hylinger berättade om hur han som vuxen fick leta på antikvariat för att hitta Bengt Anderbergs tidiga romaner. Hans bästa fynd var skandalromanen ”Kain”, som enligt Hylinger i ett slag gjorde Anderberg både beryktad och förmögen. Men också den romantiska kärlekshistorien ”Fanny” och sjömansberättelsen ”Nisse Bortom” hör till dyrgriparna i hans bokhylla. På 1990-talet fick Hylinger tillfälle att besöka Bengt och Astrid Anderberg på deras gård på den danska ön Bornholm, där de bodde under senare halvan av livet. Hylinger skrev sedan en artikel i Dagens Nyheter om detta möte. Och en intensiv brevväxling mellan de båda författarna tog sin början.

– Det blev många brev, vi brevväxlade under flera år, sa Claes Hylinger. Men mitt problem var att Bengt var så snabb som brevskrivare. Hade han fått ett brev från mig, fick jag svar efter två dagar. Själv fick jag dåligt samvete för att jag i min tur tog månader på mig för att svara.

Ja, Bengt Anderberg var i hög grad en mästare i brevskrivningens konst. Och kommunikationen via det skrivna ordet verkar i stort sett ha fyllt hans sociala behov. Att ingå i sällskap, föreningar och partier var ingenting för honom – det deklarerade han ofta. Men levande samtal om litteratur var något som låg Bengt Anderberg varmt om hjärtat. Så kanske lyssnar han ändå med ett halvt öra från sin himmel på oss i vår bokcirkel, tillägnad just honom, när vi diskuterar hans ”besjälade” texter. Flera av oss håller Anderberg högst just som poet. I sina prosapoem uttrycker han ofta en översinnlig känsla inför ”mänskan, djuren, all naturen”.

Under vårt senaste möte funderade vi över om begreppet ”unio mystica” kan användas för att förstå Anderbergs naturmystik. I alla fall enades vi om att här finns ett slags stark (ateistisk) enhetsupplevelse. Hans dikter och naturiakttagelser förmedlar en livskänsla av närmast mystisk, extatisk art. De delger läsaren en smittande glädje över att finnas till.
Här kommer ett litet smakprov ur en av hans prosapoetiska betraktelser: ”När man känner sig vänligt stämd, kommer ofta en ny glädje och makar sig intill den första. Som om de alla flög omkring hemlösa i luften och bara letade efter människor! Nu var det några utomordentligt lätta, nästan omärkliga snöfjun som svävade ned på handleden. Man kan knappast tänka sig en lättare beröring: och genast var hela barndomen där, barndomens sagovinter. Jag såg upp och andades in på samma gång. Det var en sådan där sekund av mystisk enhet, en av de tidsjuveler som ligger stilla i flödet.” (ur ’Hur fröjderna samsas’ i samlingen ”Nattljus”, 1985)

När vi hade högläst just detta stycke, påminde sig någon av oss i cirkeln ett sufiskt talesätt som säger: att ”vara nära Gud är nyttigare än att tro på Gud”. Det stämmer bra på känslan i Bengt Anderbergs poesi.

 

Anna Pia Åhslund

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.