Vad vill Uwe Tellkamp?

Kvällen innan bokmässan i Leipzig öppnar den 9 mars deltar Uwe Tellkamp och Durs Grünbein, båda från Dresden, i en paneldebatt som fått stor uppmärksamhet. Frågan som debatteras: Var går gränserna för yttrandefriheten?

Uwe Tellkamp har på senare tid hamnat i rampljuset för kontroversiella uttalanden på högerkanten. Hans stöd till författaruppropet Charta 2017 som hävdar att Tyskland styrs av en ”åsiktsdiktatur” fick stor uppmärksamhet i höstas.

En annan anledning till debatten var det som hände på bokmässan i Frankfurt hösten 2017. Precis som i Göteborg hade man protesterat mot att högerradikala och nationalistiska förlag fick ställa ut.

Varför utlöser detta en sådan stor debatt? Måste vi inte finna oss i att det finns högernationalistiska partier som i Polen, i Ungern? Som AfD, Alternativ för Tyskland och Pegida, som Uwe Tellkamp tydligen sympatiserar med numera. Kan knappt fatta att det är sant! På Wikipedia beskrivs Pegida som en tysk nationalistisk, antimuslimsk, högerextrem politisk rörelse med bas i Dresden. Sedan hösten 2014 anordnar Pegida islamkritiska demonstrationer i tyska städer på måndagarna.

Jag slår mig ner och ser hela debatten på nätet och förundras! Här sitter Uwe Tellkamp och kritiserar Tysklands invandringspolitik. Och det är han förstås inte ensam om. Det är många som kritiserar att den stora vågen av flyktingar släpptes in i landet år 2015. Andra länder, Ungern till exempel, stängde gränserna helt. Tyskland, liksom Sverige, tog emot den största delen av de flyktingar som kom över Medelhavet eller via balkanstaterna. Uwe Tellkamp säger dessutom att han känner sig förrådd av Angela Merkel. Hur så? Enligt Uwe Tellkamp hade man kringgått det tyska parlamentet, Förbundsdagen. Det stämde inte för i det här fallet var det Dublinkonventionen som bestämde. Tellkamp går till och med så långt att han påstår att de flesta flyktingar, över 95%, inte flyr undan krig och förföljelse utan bara kommer till Tyskland för att utnyttja välfärdssystemen.

Detta fick Tellkamps förlag, Suhrkamp, att öppet ta avstånd från författarens uttalande.

Motsättningarna skärps när Uwe Tellkamp till och med går så långt att han påstår att han inte får säga vad han vill. Enligt honom behärskas landet av ”åsiktskarteller”. Varje avvikelse straffas eftersom det, enligt honom, råder en åsiktsdiktatur från vänster i medierna. Durs Grünbein försvarar Tysklands flyktingpolitik och pläderar för att debatten ska föras med respekt för den andres åsikter.

Varför bryr jag mig om vad en författare i Dresden, i före detta DDR, säger och tycker i en paneldebatt? Jo, jag bryr mig därför att den författaren har ett namn, har varit en röst för dem som känt sig förtryckta i detta DDR som var en del av Sovjetunionens maktsfär. Uwe Tellkamp föddes 1968 och växte upp i Dresden, i ”de aningslösas dal”, som det hette för att man där inte kunde se Väst-TV. I sin stora DDR-roman ”Tornet” skildrar Tellkamp det sönderfallande DDR och alla dess förtryckarmekanismer. Han tecknar sina huvudpersoner med insikt och kärlek och vi får följa dem på så gott som alla områden av samhället: familjen, skolan, sjukvården, författarförbundet, militären. (Boken filmatiserades också och sändes i två delar på tysk TV 2012.) Tellkamp skildrar också människornas försök att upprätthålla sina ideal vilket ledde till att de ofta drog sig tillbaka in i en inre exil. Där kunde man vårda musiken, litteraturen, samtalet. Men även nomenklaturan gestaltas. Östrom kallades stadsdelen där den ”röda adeln” fanns. Den ”röda adeln”, det var de kommunister som under nazitiden lyckats fly till Moskva och som sedan kom tillbaka för att bygga upp det socialistiska DDR. De hade ofta en privilegierad ställning.

Jag har så svårt att fatta att den Uwe Tellkamp, som så engagerat och med glimten i ögat, guidade mig genom Weisser Hirsch, (den del av Dresden som är ”Tornet” i boken), nu plötsligt låter så kränkt och framställer sig själv som ett offer. Han sällar sig till dem som i kölvattnet av återföreningen tycker sig ha dragit det kortaste strået. Det kan jag förstå när det gäller alla de industriarbetare som förlorade sina jobb för att fabrikerna lades ner. Eller alla de som i före detta DDR än idag har lägre lön än kollegerna i västra delen av Tyskland för samma arbete. Det är mycket som borde ha gjorts annorlunda för att det idag skulle råda jämlikhet i det återförenade Tyskland. För många i Östtyskland försvann den fasta marken under fötterna när muren föll. Man berövades sin identitet. Ingenting av det man trott på och arbetat för var värt något, fick vara värt något. Man kunde inte engelska, bara ryska, och det var inte efterfrågat då precis när muren och Sovjetunionen hade fallit. Hur lätt var det inte då att leta syndabockar! Den andre, främlingen, invandraren fick klä skott. Men då ska man komma ihåg att det knappt fanns några invandrare i de nya delstaterna, som det gamla DDR kallades. Och så ser det ut än idag! Tellkamps uttalande om de många migranterna som bara väller in för att komma i åtnjutande av välfärdssystemen, stämmer alltså inte, det är fake news. Det är samma taktik som Viktor Orbán använder sig av i Ungern, liksom partiet PiS i Polen.

Jag tror att Uwe Tellkamps hållning bottnar i en personlig kris. Det är nämligen svårt att se någon anledning till att han skulle vara ett offer för omständigheterna, även om han försöker framställa det så. Han kommer från ett akademiskt hem, har studerat medicin och arbetat som läkare innan han blev författare, en prisad författare. Han fick Tyska Bokhandelns pris för sin stora roman. Kanske han har skrivkramp? Om det skulle vara så, kan jag bara önska att han hittar tillbaka till sin författarlust. När ”Tornet” kom berättade han nämligen att det skulle komma en efterföljare. ”Tornet” hade han ju givit ett helt öppet slut – i form av ett kolon! Fortsättning följer! Det hoppas jag verkligen.

 

Uwe Tellkamp: ”Der Turm. Geschichte aus einem versunkenen Land”, Suhrkamp 2008.

Uwe Tellkamp: ”Tornet. En historia från ett sjunket land”, Bonniers 2011

Översättning: Aimée Delblanc

 

Durs Grünbein skriver poesi och har fått flera priser bland andra Tranströmerpriset 2012.

Ulrika Wallenström har översatt flera av Grünbeins verk, till exempel Biologisk vals, Cartesianska dykaren. Tre meditationer

Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad.

Interiör med uggla (översättning Anna Bengtsson)

Avtalad tid. Samtal. Med Aris Fioretos

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *