Någon gång i livet ska man hänge sig totalt åt ett uppslukande läsäventyr, tycker jag. Att tillåta sig att verkligen sjunka in i en väl gestaltad litterär värld, som kanske är mycket olik ens egen vardagstillvaro, kan bli en underbar tillflykt, ett reningsbad. För mig blev Kerstin Ekmans mäktiga trilogi med samlingsnamnet “Vargskinnet” en sådan upplevelse, när böckerna kom ut under några år kring millennieskiftet, 1999–2004. Nu har jag tagit fram dem ur hyllan igen!
I trilogins första romandel, “Guds barmhärtighet” målar Kerstin Ekman med snabba, exakta penseldrag upp landskap och människoöden i Jämtlands nordvästliga hörn. Tiden är 1900-talets tre första decennier och utgångspunkten för berättelsen är en snöig marsdag 1916. Just då kommer den unga kvinnan Hillevi Klarin resande från Uppsala, först med tåg, sedan med häst och släde, till sin första anställning som barnmorska i fjällbyn Svartvattnet i Röbäcks pastorat, alldeles intill norska gränsen.
Hillevi är uppfylld av sina ambitioner att hjälpa kvinnorna i “obygden”, hon vill sprida hygienens och det goda hemlivets evangelium. Men hon är också uppfylld av drömmar om ett eget hem i Röbäcks prästgård, hemligt förlovad som hon är med den nye pastorn, Edvard Nolin, som snart ska tillträda tjänsten i Röbäck.
Den trakt och tid som Kerstin Ekman skriver om, 1910–30-talen, är inte som våra tiders människoödsliga och depressiva inre Norrland. Tvärtom betonar Kerstin Ekman att “det var fullt med folk som kom och for till Röbäck, Svartvattnet, Träske, Kloven och Skinnarviken. Virkeshandlare, predikanter, homeopater och försäljare av damkonfektion och hattar, flottare och skogshuggare från Värmland”.
Ur detta människomyller har författaren valt tre gestalter, som bildar de genomgående varptrådarna i berättelsens rika väv. Förutom barnmorskan Hillevi är det hennes fosterdotter, “lappflickan” Risten, och den lusfattige, misshandlade pojken Elis, som rymmer från sitt sociala ursprung på fjällvärldens mörksida. Tack vare sin konstnärliga talang lyckas Elis så småningom slå sig ut i världen – ända till Berlin.
Ekoeffekter från “Händelser vid vatten”, Ekmans succéroman från 1993, blir ibland tydliga i boken. Och det är inte bara ortsnamnen, Svartvattnet, Röbäck och Skinnarviken, som går igen – samma människotyper är centrala i båda böckernas persongalleri. Exempelvis finns i båda böckerna en ung välutbildad kvinna som kommer söderifrån och ser med utifrånblick på de hårda villkoren i fjällbyn. I “Händelser vid vatten” är hon lärarinna och heter Annie – och i “Guds barmhärtighet” motsvaras hon förstås av barnmorskan Hillevi. I båda böckerna finns också en känslig ung pojke, som rymmer från en brottsplats och från outhärdliga hemförhållanden, samt en samekvinna med hemligheter i sitt förflutna.
Liksom “Händelser vid vatten” börjar också “Guds barmhärtighet” med ett mord, ett mord på ett nyfött barn, som Hillevi just har förlöst. Men om den kusliga mordhistorien i “Händelser vid vatten” kan sägas spegla den blinda, egoistiska moderlighetens tragedi, hyllar “Guds barmhärtighet” en god och generös moderlighet, som ser inte bara till egna barn, utan också till andras ungar. Det ger också Kerstin Ekman tillfälle att måla sin fjällvärld i betydligt ljusare färgskala den här gången.
På ett sinnligt, mjukt och samtidigt kraftfullt språk – kryddat med jamtska uttryck – rör sig författaren med uppenbar njutning i Hillevis kvinnovärld fylld av födslar och dödslar, bröllop, barn, mat, bak och vävar. Varsamt dröjer hon vid varma kosidor och getpinglor på fäboden, försommarens blomsterprakt på fjällets “sörsia” och höstsommarens lena sjövatten, “att ro i det är som att skeda i en kalvbuljong när den håller på att stelna”.
Hillevi blir dock aldrig prästfru – tack och lov! Som läsare drar man en suck av lättnad när pastor Nolin, med sina ”kalla skinkor” och sin oklanderlighet försvinner i kulissen. Hans recept: “att öfverlämna de lidanden som kommer i vår väg till Guds barmhärtighet” stämmer inte alls med Hillevis praktiska och impulsivt godhjärtade livsinställning.
I den verklighet som hon kastas in i som barnmorska, är det kvinnorna och barnen som drabbas hårdast. Pastorn distanserar sig genom att kalla en sådan verklighet “ful” och väljer att på överklassmanér se de sämre ställda i fjällbyn som “råa” och “utan samma förmåga att känna” som han själv.
Nåväl, pastor Nolin lämnar scenen åt Trond Halvorsen. Han är en ledande man i Svartvattnet, “en ekorrkvick karl”, som rör sig lika obesvärat mellan sirapstunnan och lådan med spelkort i sin handelsbod, som med häst och släde mellan fjäll- och kustbygd. Dessutom är han en sensuell och ömsint älskare. Tillsammans blir Trond och Hillevi ett par att räkna med i Svartvattnet, en pakt för framsteg, förnuft och ansvarstagande.
Denna första del av Ekmans Jämtlandstrilogi är framför allt Hillevis bok, men Elis och Ristens berättelser flätas på ett sinnrikt vis samman med huvudberättelsen. Pojken Elis berättelse talar med dov stämma om svälten, den fruktade tuberkulosen, om fylla, övergrepp och slagsmål i skogsarbetarnas kojor. Detta hör också till bilden av Norrlandsruschens dagar.
Elis historia handlar om det farliga tigandet, om ett tyst förnekande av oförrätter och nederlag, som föder hat. “Deras tigande var ont. Det var som det svarta vattnet under isen,” tänker Hillevi, men hon orkar själv inte alltid stå emot det.
Som en tredje röst, som binder samman och skapar oväntade förbindelser, finns Risten. Hon som själv är frukten av en oväntad förbindelse: dotter till en lappflicka och en skotsk lord. Det är henne berättarrösten tillhör, liksom historien om vargskinnet. Och det är hon som vet att människan “lever sin berättelse” hur svår den än är, och att hon måste få svar på den av andra människor: “Ingenting är till fullo upplevt och erfaret förrän vi berättat om det, och fått svar på vår berättelse.”
Ristens fortsatta berättelse, såväl som Hillevis och Elis, utvecklar sig sedan på oväntat vis i de två följande delarna av trilogin, med de lustiga titlarna ”Sista rompan” och ”Skraplotter”.
För mig har “Vargskinnet” varit ett stort läsäventyr, en myllrande, färgsprakande, rik och livsklok fresk över 1900-talets liv och människor i Norrlands inland. En stor berättelse att leva länge med!
ANNA PIA ÅHSLUND