Ett språk som lever och skimrar

För mig brukar de här sommarveckorna innan semestern drar igång, ägnas åt att plocka ihop alla böcker från det gångna året som jag inte hunnit läsa. Nu, tänker jag, nu ska de äntligen hinnas med! Och sedan blir det oftast något helt annat medan sommaren rullar fram: Billiga pocketköp på tågstationen, en lånad roman i någons sommarstuga, tunna diktsamlingar i strandväskan, en deckare i öronen och en annan på läsplattan… 

Den här veckan och nästa vill vi som jobbar med Bokcirklar.se passa på att tipsa om böcker som vi tycker passar som sommarläsning. Jag väljer en bok som kastar dig rätt in i verkligheten med hjälp av ett helt unikt språk. 

Att läsa Mirja Unges senaste roman Jag går och lever är som att stiga in i någon annans huvud och bli en del av den tankeström som pågår där. Här är det femtonåriga Tove som vi får följa genom vardagens fasor i en småstad på landsbygden, grådaskig och tråkig. Hon kryssar mellan spottloskor och dimmiga fyllor i någons hus. Hon dricker ljummen folköl i någons bil och skyddar sin kropp mot oönskade händer i skolan. Killarna beskrivs som en hård mur av värderande och inkräktande ögon och händer som tar det de vill ha. Snusspottande, trakasserande, uttråkade och gömda från vuxenvärlden tar de sin hämnd på flickkropparna. Lärarna ser bort, flickorna lär sig stå ut. Alla längtar tills den dagen de slipper ut från vardagens fängelse och blir fria. 

Hemma i huset går farsan och försöker ta sig igenom sitt eget liv som ensamstående med två tonårsdöttrar. Han jobbar nattskift och sover om dagarna. När han är vaken rotar han runt nere i källaren medan döttrarna lyssnar ängsligt efter hans steg i trappan. Man kan aldrig veta vad som gör honom arg och Tove sitter mest och hänger vid köksbordet och försöker leva så obemärkt som möjligt. Hon har sina andningshål hos kompisen Vera, killkompisarnas bilar och i den sällsynta men glimtvis förekommande flickgemenskapen på skolan. 

Det som framför allt gör den här boken så läsvärd och unik är Mirja Unges fantastiska språk som jag har beundrat sedan debuten med romanen Det var ur munnarna orden kom från 1998. Hon vänder på meningarna, blandar in talspråk och dialekt, gör ord och tankar till ett slags mantra och efter en stunds läsning är det som om man själv tänker det man läser. Så trots våldet och känslan av utsatthet så är det en bok som gnistrar och skimrar. Det är stor litteratur för mig.

 

Moa Andersson arbetar som bibliotekarie på Frölunda bibliotek i Göteborg där hon bland annat håller i bokcirklar och lyrikworkshops. Hon arbetar också för redaktionen här på Bokcirklar.se. Gillar ord och språk och föredrar författare som skriver kort men kärnfullt. 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.