Profilbild
7 maj, 2018

Mammas Selma reser ut i stora världen

På Selma Lagerlöfs tid var en resa verkligen en resa. Att ta sig till Egypten och Palestina, som hon faktiskt gjorde, krävde inte bara tåg- och båtfärder – utan också hästskjuts och kamelkaravan. Men efter hemkomsten fanns resan kvar inpräntad i sinnet, som ett fantastiskt äventyr att tala och skriva om i åratal.

Att få ett riktigt brev kan också idag vara en stark och sinnlig upplevelse – skribenten uppenbarar sin personlighet, inte bara i orden utan i handstilen, i valet av papper, i bläckplumparna och felskrivningarna …

Att läsa ”Mammas Selma – Selma Lagerlöfs brev till modern”, redigerade och kommenterade av Ying Toijer-Nilsson (1998) är att få inblick i en svunnen värld, som jag ibland kan längta tillbaka till. Allt framstår här så fysiskt påtagligt, så sensuellt gripbart, så VERKLIGT i Selmas brev, skrivna för cirka hundra år sedan när hon levde sitt liv och skrev sina sedermera så berömda böcker.

Suck! Jag håller visst på att bli mer än lovligt nostalgisk. Men frågan är hur det ska gå för framtidens litteraturforskare, hur ska de stackarna kunna hitta något spännande i en författares e-post? Om den nu till äventyrs finns kvar när det är dags att börja forska och inte har flugit sin kos ut i cyberrymden…

Nåväl, Selma Lagerlöf var, till stor glädje för eftervärlden, en flitig brevskrivare, som begagnade hederligt papper och gammaldags bläckpenna. När hennes samlade korrespondens, som i original förvaras på Kungliga Biblioteket i Stockholm, släpptes fri för forskarna år 1990, fann man en guldgruva att ösa ur. Ying Toijer-Nilsson, som alltså gett ut breven från Selma Lagerlöf till hennes mamma, Louise Lagerlöf, i volymen med titeln ”Mammas Selma”, har redan tidigare gett ut brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och västkustförfattarinnan Sophie Elkan. Den boken fick titeln ”Du lär mig att bli fri” och den gjorde sensation i den litterära världen på 90-talet.

I breven till Sophie Elkan fick vi möta en passionerad och kärleksfull Selma. Den mörka, eleganta och världsvana Sophie, som hon lärde känna strax efter den strålande romandebuten med ”Gösta Berlings saga”, hade förlorat sin make och en liten dotter och motsvarade i hög grad Selma Lagerlöfs romantiska kvinnoideal.

De två väninnorna gjorde många och långa resor tillsammans och skrev tusentals brev tillvarandra under sin närmare 30 år långa vänskap. Att deras vänskap var erotiskt laddad, åtminstone till en början, framgår tydligt av breven, där Selma skriver bland annat att Sophie får henne att ”tala dårskap”, uppleva ”champagnebrus” och ”vilddjuret inom sig”.

I ”Mammas Selma” är det som titeln antyder istället familjeflickan Selma vi möter. ”Familjeflickan som blev familjeförsörjare” skulle kunna vara en passande undertitel. För i bokens 201 brev, skrivna mellan 1879 och 1915, kan man tydligt följa den unga flickan Selmas utveckling från fin herrgårdsfröken till fattig ung lärarinna, som måste ta lån och vända på vartenda öre. Och så vidare till genombrottet med ”Gösta Berlings saga”, romanen som blev trollspöet som förvandlade henne till en världsberömd och förmögen författarinna. I den rollen försörjde Selma Lagerlöf med stor generositet inte bara sin mamma, utan flera andra släktingar. Dessutom byggde hon upp Mårbacka, den gamla släktgården i Värmland.

Trots sina yttre framgångar förblev Selma Lagerlöf troget ”Mammas Selma” –  det var signaturen som hon i sina brev till modern alltid undertecknade med. Breven är i långa stycken helt alldagliga i sitt småprat om hushållsbestyr, släktbjudningar, klädbekymmer och lärarinnornas kafferep under Lagerlöfs tid som lärarinna i Landskrona. Om sina skrivarmödor och om sitt djupare känsloliv skriver hon mycket litet till modern.

Ändå finns här och var ögonblick av förtätad betydelse, som förmedlas rakt och omedelbart. När Selma, 24 år gammal, lyckades klara inträdesprovet till Högre lärarinneseminariet och äntligen såg en möjlig egen livsväg, befallde fadern henne tydligen att avbryta och komma hem till Mårbacka. Med nykter självkänsla skriver då Selma hem att hon ”inte vill lyda pappas befallning och sluta”. Sådana saker har Selma Lagerlöf annars noga dolt för att inte fläcka sin fars minne.

Här finns milstolpar på vägen mot författarskapet noterade i förbifarten: till exempel hur hon blir inbjuden till Sophie Adlersparre, som var den första att publicera den lilla skolfrökens dikter i kvinnotidskriften ”Dagny”. Här beskrivs också hur hon satt och skrev en hel natt på herrgården Björkefors (Sintrams Fors i romanen) för att tävlingsbidraget ”Gösta Berlings saga” skulle bli färdigt att skickas i paket, ”förseglat med lack och sigill”, till pristävlingen i tidskriften Idun, som ju gjorde Selma Lagerlöf berömd över en natt.

De mest spännande och exotiska breven till modern är de som Selma Lagerlöf skrev på sina resor – alltid tillsammans med den ständiga reskamraten Sophie – till Italien, till Egypten, Palestina och till Jerusalem. Här hittar man de första intrycken av miljöer och människor som sedan får sin konstnärliga gestaltning i till exempel ”Antikrists mirakler” och den stora ”Jerusalem”-romanen.

En mångfacetterad författare som Selma Lagerlöf har förstås många ansikten. Det hon visar i breven till modern är dock konstant den omtänksamma dotterns. Hon är så förnuftig och lojal att jag skulle bli smått förtvivlad – om inte humorn och den slagfärdiga lejonklon glimmade till här och var – till exempel då hon skriver att hennes ”enda fåfänga önskan är att bli en stor författare”.

Det är mot bakgrund av Selma Lagerlöfs stora och rika författarskap, som breven till modern blir intressanta att läsa. Men har man dem i minne stiger det fram en hel värld av färgstarka landskap, människoöden och samband dem emellan, vid läsningen av ”Mammas Selma”.

ANNA PIA ÅHSLUND

 

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.