Franska pärlor

Jag har en förkärlek för franska romaner. Jag har fått för mig att de franska författarna skriver mer koncentrerat, med färre ord och med mycket som händer mellan raderna. Kanske är det bara en känsla, eller så är det en slump att de franska romaner jag väljer att läsa är skrivna på just det sättet. Eller så är det något med språket som gör att en fransk författare kan uttrycka sig på ett annat sätt? Jag vet inte, men jag vet att jag gärna förlorar mig på Paris gator tillsammans med Patrick Modiano. Och jag följer gärna med Abdellah Taïa på barer och till hotellrum, på ensliga vandringar i parker och på resor till Marocko.

Det finns också flera franska författare som beskriver människans ensamhet på ett mycket träffande sätt. Leïla Slimani är en ny fransk succéförfattare och hennes roman Vaggvisa har hyllats över hela världen. Den handlar om en småbarnsfamilj i Paris och hur det går när de anställer en barnflicka. Redan från början får vi veta att det kommer att sluta illa, och sedan rullas dramat fram för oss, bit för bit. Det greppet, att avslöja slutet redan på första sidan i en bok, gör att det vilar en ödesmättad stämning över boken och även när det som skildras är ljust så anar vi mörkret bakom hörnet. Boken är berättad med spänningsromanens driv och gör att man inte kan lägga den ifrån sig förrän den är slut.

Föräldrarna Myriam och Paul i Vaggvisa är mitt uppe i karriären. Myriam vill börja jobba igen och känner sig kvävd av småbarnslivet som hon längtade så mycket efter förut. Paul saknar sin fru som brukade vara glad och energisk och när de hittar barnflickan Louise faller alla pusselbitarna på plats. Barnen trivs och är glada, hemmet är välstädat och vackert och makarna har tid för varandra igen. Men det ingen ser eller orkar bry sig om är Louises vardag, hennes eget liv som börjar när hon går hem från familjen. Vaggvisa handlar om hur vi väljer att inte se varandra som medmänniskor för att det är enklare att bara bry sig om sig själv. Den handlar om människorna som ingen ser när de inte är till nytta för någon annan, om dem som faller fritt utan skyddsnät när tillvaron rasar.

Liknande ämnen tar författaren Delphine de Vigan upp i sina böcker. Hennes roman Underjordiska timmar beskriver hur en kvinna blir utfryst på jobbet och steg för steg förlorar greppet om sitt liv. Som läsare biter man på naglarna när man följer denna nedstigning till ett ensamhetens helvete och man påmind om vikten av att se varandra som människor varje dag. Att ingen får glömmas bort och bli osynlig. I romanen No och jag handlar det om hemlösa barn och om barn som försöker rädda varandra när vuxenvärlden inte räcker till. De här båda romanerna kom för ca tio år sedan och är fortfarande mycket värda att läsa och framför allt att prata om!

Moa Andersson arbetar som bibliotekarie på Frölunda bibliotek i Göteborg där hon bland annat håller i bokcirklar och lyrikworkshops. Gillar ord och språk och föredrar författare som skriver kort men kärnfullt.  Hon är en av redaktörerna på Bokcirklar.se.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.