Profilbild
6 september, 2018

Poetry slam!

 

”Hej jag ska läsa en dikt som jag har skrivit.”

Så inleder många estradpoeter sina framföranden. Helt fel uttryckt egentligen men så humoristiskt att det blir så. För det som sedan följer är att personen i fråga inte alls läser, inte har ett papper i handen utan lärt sig texten utantill och pappret som den skrevs på en gång, för länge sedan, multnade i en kompost. En del av mina poesi-kompisar skriver ner sina idéer på sina mobiler och andra skriver aldrig någonting. De bara tänker, övar, minns och struntar i om det blir exakt så när de framför sina dikter. Detta är mycket fascinerande; att vi fungerar så olika i förhållande till ord, tanke och papper. Hur är det för mig?

För cirka tjugo år sedan var jag på en stadens pubar för att var med om mitt första Poetry-slam, dvs. ett tävlande i poesiframförande där publiken, indelad i jurygrupper, är de som bedömer såväl innehåll som framförande och sen poängsätter. Det handlar alltså inte om några litterära experter utan de som råkar vara just där just då.

När kvällen var slut kom en reporter från lokalradion fram och intervjuade mig om vad jag tyckte om denna kväll. Den sista frågan löd: Skulle du själv kunna tänka dig att vara med och tävla i poetry slam? Jag svarade faktiskt ja på frågan och när nästa års tävlingar började så anmälde jag mig. I början läste jag mina sångtexter eftersom jag fått för mig att min sångröst inte längre var bra men texterna höll. Det gick bättre än vad jag trott och efter några års tävlande kom jag med i Hallandslaget och fick åka på SM. Under åren som gått sedan dess har jag blivit Hallandsmästare fyra gånger och alla möten med poesiläsande människor med olika åldrar, kön, bakgrund som uttryckt sina innersta känslor i ilsken, sorgsen, humoristisk form har varit sällsamt berikande och utmanande.

När jag första gången vunnit en lokal tävling på en pub långt ute på landet, kom det fram en person efteråt och sa att hen tyckte att jag absolut skull satsa på att skippa pappret. Det var det bästa råd jag fått. Jag for till ett vattenfall och tillbringade många timmar där med att lära mig mina dikter utantill. I hela mitt liv har jag haft lätt för att lära mig sångtexter men när det inte fanns musik som stöd krävdes en ny teknik.

Pappret, och läsandet av texten på detta, hämmar kontakten med publiken. När orden kommer direkt ur munnen lurar man åhörarna att detta kommer direkt ur hjärtat. Det ökar trovärdigheten och skapar en fantastisk kontakt mellan framförare och lyssnare. Prova!

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.