Profilbild
4 oktober, 2018

Jag du vi – exempel på en biblioterapeutisk grupp

”När det väl händer något normbrytande borde kreativitet uppmuntras. Kreativitet för mig har, trots allt, varit den bästa terapin. Det är först i kreativiteten som gränser upphör och jag har kunnat tillåta mig själv att växa som person.” /Sofia i boken Du jag vi. Om att ha en förälder i fängelse.

Som socionom har jag i över tio års tid varit i kontakt med barn och unga som har en förälder i fängelse. Efter att ha gått en biblioterapiutbildning i Finland ville jag starta en grupp på Bufff (Barn och ungdom med en förälder eller familjemedlem i fängelse). I rekryteringsfasen blev det tydligt att många ungdomar hellre skriver än läser böcker. ”Tycker du om att skriva, läser du böcker?” frågar jag ofta på mitt arbete, både när jag träffar intagna inom Kriminalvården, och deras barn på Bufff och i andra sammanhang. Och beroende på svaret brukar det alltid bli ett kortare eller längre samtal om ämnet.

I en biblioterapeutisk grupp kan man jobba med båda delarna; läsa och skriva. Inga särskilda förkunskaper krävs, man duger som man är. För mig är det viktigt att framhäva att biblioterapi inte endast är till för dem som identifierar sig som litteraturläsare. Biblioterapi får inte uppfattas elitistiskt eller som någonting exklusivt för de litterära kretsarna. Det biblioterapeutiska arbetssättet kan dock i allra högsta grad vara läsfrämjande och öppna dörrar till någonting nytt och meningsfullt för ickeläsare. Nya sätt att se på läsning, helt enkelt, och ibland behöver man hjälp i var och hur man kan börja. Och att det finns många olika typer av böcker och läsning!

Det är gynnsamt att arbeta med biblioterapeutiska inslag i anhöriggrupperna. Gruppen delar redan en gemensam utgångspunkt och behovet av att få prata med andra med liknande livserfarenhet är ofta stort. Med biblioterapeutiska metoder kan samtalen få struktur och djup och ge nya insikter och hopp i tillvaron.

I biblioterapeutiska grupper, precis som i stödgrupper och andra liknande gruppsammankomster, är ramarna och grupprocessen viktiga. Dämpad belysning, levande ljus, kanske frukt och dricka på bordet, en stämningsfull miljö. Med ganska små ändringar kan man förvandla ett vanligt rum till någonting annat, skapa en annan stämning, visa respekt för mötet som sker. Det resulterar också i att tempot sänks och ljudnivån brukar bli lägre. Lugn och ro är viktiga trygghetsskapare.

För några år sedan startade jag Skrivargruppen för unga mellan 16-20 år på Bufff, vilket i slutändan resulterade i boken Du jag vi. Om att ha en förälder i fängelse. Texterna i boken är skrivna av unga, med önskan om att hjälpa andra i en liknande situation.  Boken är också till för alla som bättre vill förstå hur det kan vara att ha en familjemedlem som är frihetsberövad. Skrivargruppens arbete vilade på en biblioterapeutisk grund med idén och övertygelsen om att det är viktigt och läkande att möta andra och få prata om sina tankar och känslor.

Med hjälp av inspirationsmaterial som litteratur, poesi, reflektionskort och bilder skrev gruppen egna texter och samtalade utifrån dem. Ledarens uppgift är att ta fram passande material, skapa en öppen och trygg stämning, fördela ordet så att deltagandet i samtal känns otvunget men ändå uppmuntrande. Ledaren ska även ha hand om det som kommer upp i grupperna på ett lämpligt sätt, och följa upp när det behövs.

Det inledande citatet i denna bloggtext är inhämtat från boken Du jag vi. Om att ha en förälder i fängelse. Många unga hade sökt stöd och lindring på olika sätt i den situationen de befann sig i. Stigmatisering i samhället gör det svårt att prata öppet om en frihetsberövad familjemedlem, om alla tankar och känslor som medförs. Den ovannämnda texten om kreativitetens kraft och betydelse kom till efter en läkarkontakt inom psykiatrin. Sofia, som var den första som anmälde sig till gruppen och ville utveckla idén tillsammans med mig skriver:

”Vid trauman eller svåra motgångar är det vanligt att söka någon form av stöd. Därför vände jag mig till både Bufff och en psykiatrisk mottagning när jag började må allt sämre på grund av allt som hade hänt. På Bufff var jag med och grundade Skrivargruppen, en mötesplats för unga med föräldrar i fängelse, vilket jag berättade under mitt möte på mottagningen. Responsen blev negativ. Min professionella kontakt, en överläkare, började diskutera normalitet. Överläkaren föreslog att jag skulle söka mig till mer normala ungdomar, med normala intressen. Där ingick inte skrivandet och reflekterandet.” Sofia

För just Sofia var det viktigt att kunna få läsa, skriva och prata om sin situation, det är hennes sätt att hjälpa sig själv vidare. Hennes läkarkontakt kanske var orolig för negativa spiraler och risken att fastna i ”ältandet”?

Vad kan resultatet då bli av en biblioterapeutisk grupp av detta slag, här några citat av andra deltagare:

”Jag tycker att det gjort att jag blivit mer öppen, och vågar prata om det som hänt med pappa mer öppet. Det är viktigt för att verkligen veta att folk har lika situationer, jag visste innan att de fanns ungdomar med förälder i fängelse, men att bara veta det hjälpte inte så mycket. Att skriva och kommunicera med andra i samma sits gör så att man verkligen fattar, och gör att det känns mer okej och accepterande.”

”För det första har jag blivit bättre på att förlåta både mig själv och andra, bearbeta känslor som jag alltid haft svårt för och jag märker en enorm skillnad från att skrivargruppen startade tills idag – flytet i texterna, inspirationen, allt. Mycket av det vi skrivit om är ändå tankar och känslor jag aldrig riktigt insett funnits där och dessutom är jag tacksam för att alla förstår varandra bra och är fördomsfria osv.”

”Jag är tacksam över att jag kommit till skrivargruppen. Jag har aldrig riktigt bearbetat att min pappa sitter inlåst men att vara med i skrivargruppen har gett mig en chans att smälta allt som hänt och att stödet och bandet som vi har till varandra är helt fantastiskt! Jag har alltid skämts över att berätta om min pappa eller att bli dömd för hans handlingar men nu har jag lärt mig att hantera att prata om det.” :)

”Jag har hittat en plats där det finns människor som förstår mig. Som är fördomsfria och där jag öppet kan prata om min pappa. Där det inte finns några rätt eller fel när jag uttrycker mina känslor och tankar. Förut satt jag ensam hemma och trodde att jag var ensammast i världen om hur jag känner, men när jag kom till skrivgruppen så finns det dom som till och med kan känna igen sig i det jag delar med mig av. Förut var jag rädd att behöva bearbeta detta med psykologer. Även om min pappa är frisläppt så är detta en livslång process att bearbeta och skrivgruppen kommer jag behöva för att klara av det, ensam är inte alltid starkast. Eller man kanske är stark men tillsammans blir vi starkare. På skrivgruppen finns en förståelse och acceptans som jag inte hittar någonstans i samhället vart jag än letar.”

Inom socialt arbete pratar man ofta om vikten av förebyggande insatser. Eller kanske ännu oftare om bristen på förebyggande arbete. Om resursbristen, och att man inte förstår eller satsar på det förebyggande stödets potential.

Biblioterapi passar inte för alla eller i alla situationer, och biblioterapi som metod har aldrig eftersträvat en ledande ställning, men den stora erfarenheten visar att de som trivs bra i biblioterapeutiska sammanhang kommer gärna tillbaka, och vittnar om ökad livskvalité och nya insikter om hur man kan stärka sig själv och andra. Med ordens och samvarons kraft.

 

Boken är gratis till målgruppen! Kontakta www.bufff.nu

Bergström, P. & Omsén, E. (red) (2016). Du jag vi. Om att ha en förälder i fängelse. Stockholm: Bufff Stockholm.

 

Pia Bergström är utbildad sv2-lärare och socionom med vidareutbildning i biblioterapi och familje- och relationsorienterad psykoterapi. 
Hon är initiativtagare till kursen ”Det biblioterapeutiska arbetssättet” på Ersta Sköndal högskola.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.