Profilbild
22 november, 2018

Om kärleken till arkivet

I somras bodde jag några veckor i Göteborg eftersom jag var inbjuden av litteraturaktören Textival att arbeta utifrån det omfattande arkivmaterial som finns i det Gathenhielmska kulturreservatet. Under veckorna jag var där läste jag brev och tidningsartiklar från 1600-talet och framåt och fotograferade historiska föremål. Jag arbetar ofta utifrån arkivt och dokumentärt material, både i mina egna textkonstprojekt och när jag skriver manus för andra.

Arkiv, av grekiska archeiʹon ’ – att förvara, bevara, vårda, tillhandahålla.

Det är också en fråga om vad som förvaras, bevaras, vårdas och tillhandahålls. Vilkas berättelser finns nedskrivna (och av vem, i vilket syfte), vilkas porträtt och brevväxlingar finns magasinerade. Det är också en fråga om klass. Det var borgarklass och adel som hade de tidsliga, ekonomiska och sociala resurser som krävdes för att underhålla ett arv. Det är framförallt deras perspektiv som historiskt ges på arbetarklass och underklass. Det var, för att dra ett enkelt exempel, inte arbetarklass och underklass som skrev tidningsartiklar.

Jag brukar kortfattat säga, när jag ska beskriva min praktik, att jag arbetar med personliga och kollektiva minnen. Eller rättare sagt: med personlig och kollektiv glömska.

Jag bär med mig Susan Howes Spontaneous Particulars: The Telepathy of Archives in i arkivet. Susan Howe, född 1937, arbetar med poesi och essäistik och är professor i litteratur vid universitetet i Buffalo, New York. Hon är också en av mina ständiga följeslagare som jag vänder mig till när jag har frågor om skrivande, dokumentära arbetsmetoder och möjliga utföranden.

Ur Spontaneous Particulars: The Telepathy of Archives:

As they evolve, electronic technologies are radically transforming the way we read, write, and remember. The nature of archival research is in flux; we need to see and touch objects and documents; now we often merely view the same material on a computer screen–digitally, virtually etc.

Kärleken till arkivet och de fysiska objekten har med längtan efter närhet att göra. Med taktilitet. Att få röra. Lukta. Lyssna. Via fysiska föremål föreställa sig någon annans verklighet, någon annans tankar, minnen, någon annans händer. Det är ett läsande och närmande som händer i kroppen. Telepathy – telepati – tankeöverföring. Tankarna och minnena går via fingrarnas beröring. Att följa en nästan oläslig handstil med blicken och försöka tyda den, det vill säga: placera örat mot bläcket och lyssna.

Det är en fråga jag ofta återkommer till och som är omöjlig att överblicka: Vad händer med vår förmåga att läsa, skriva och minnas i vår digitaliserade tidsålder? Å ena sidan skapar digitaliseringen ett avstånd till det fysiska och taktila, å andra sidan tillgängliggörs och demokratiseras kunskap på ett absolut nödvändigt sätt. Det återstår att se vilken effekt det kommer att ha på vår gemensamma föreställningsförmåga och vår förmåga att minnas.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.