Eftersom jag i slutet av sommaren kom ut med en biografi om Selma Lagerlöf – Sveriges modernaste kvinna – så blev det en anledning att vara med och ordna ett firande av Selma Lagerlöfs födelsedag i förra veckan.
Den 20 november var det 160 år sedan Selma Lagerlöf föddes. Firanden skedde runtom i landet. Det kan man se på Selma Lagerlöf-sällskapets Face Book-sida. I mitt fall skedde det i Svenska Akademiens högtidssal Börssalen mitt i Gamla Stan i Stockholm. Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december har alltid firats här. De urgröpta stentrapporna upp från Källargränd 4 minner om store män. Och så kom Selma Lagerlöf, rätt tung hon med.
Åren som föregick Selma Lagerlöf inval 1914 hade varit en krisernas tid i Svenska Akademien med diverse bråk kring priser och inval.
Sin egen plan med Svenska Akademien hade Selma kaxigt deklarerat för sin käresta Sophie Ekan redan 1901: ”Jag kommer både att bli invald i akademin och få Nobelpriset. Var inte rädd för det, du.” Aldrig hyste hon några tvivel om sin egen betydelse och begåvning.
Men Svenska Akademien företrädde under poeten Carl David af Wirséns ledning förlegade ideal. Före Erik Axel Karlfeldt, invald 1904, satt ingen av Sveriges unga ledande författare med bland de aderton.
Ett mått på den bildade allmänhetens bristande förtroende för ledamöterna i Svenska Akademien vid denna tid är en läsaromröstning i Dagens Nyheter 1907 om vilka man önskade som ledamöter. Omröstningen gav en intressant samling i följande ordningsföljd:
Erik Axel Karlfeldt, Verner von Heidenstam, August Strindberg, Henrik Schück, Selma Lagerlöf, Per Hallström, Gustaf af Geijerstam, Hjalmar Söderberg, Karl Warburg, Ellen Key, Karl-Erik Forsslund, Karl Gustav Ossian-Nilsson, Gustaf Jansson, Daniel Fallström, Adolf Noreen, Karl Alfred Melin och Gustaf Fröding. Bara Melin och Karlfeldt satt i Akademien.
När Wirsén sedan avled 1913 förnyades akademien snabbt under Erik Axel Karlfeldts säkra sekreterarskap.
1914 skrev Karlfeldt till kungen och bad om tillåtelse att välja in Selma Lagerlöf. Noga påpekade Karlfeldt, att meningen inte var att yttra sig för kvinnliga inval generellt. Den manliga traditionen var fast och välgrundad och skulle kunna frångås endast i undantagsfall. Kungen gav sitt bifall.
Inte förrän 1944 invaldes nästa kvinna, Elin Wägner, bland De Aderton. Redan 1795 hade Anna Maria Lenngren varit på förslag. Men det föll på att kvinnor inte var myndiga och därför inte kunde signera sitt inträde. Lagerlöf kunde signera. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga år 1863. Oklart hur det hade gått om hon varit gift. Först 1919 blev gifta kvinnor som bekant myndiga i Sverige. I rösträttskampen gick Sveriges modernaste kvinna också i fronten.
Ett viktigt spår i boken är att berätta ett stycke kvinnohistoria om en omvälvande tid mellan 1858 och 1940 och lyfta fram kampen för reformer som i grunden förändrade kvinnors liv i Sverige. Det känns särskilt angeläget i en tid då många kvinnor i Sverige kommit att ta jämställdheten förgiven medan andra lever under uråldrigt patriarkalt förtryck.
Läs Anneli Jordahls fina recension av Sveriges modernaste kvinna i Aftonbladet:
https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/0EyOKo/grandiost-areminne
På SelmaStories finns en intervju om biografin:
http://www.selmastories.se/forfattarna/intervju/selma-lagerlof-en-feministisk-forebild/
Bild ur Idun 1:1915
Bild bokomslaget Sveriges modernaste kvinna.