Profilbild
18 december, 2018

Hjulspår

När jag var liten läste mina föräldrar såhär i juletid två berättelser. Det var Kajsa Kavat av Astrid Lindgren och det var Byn som glömde att det var jul av Alf Prøysen. Att det blev just dessa berättelser som landade hemma hos oss tror jag var en slump och egentligen spelar det inte någon roll. De viktiga är att det blev berättelser som idag både bär med sig minnen från barndomen och att de i sig själva bär på ett budskap. Berättelserna har jag burit med mig och när jag fick egna barn ville jag läsa samma berättelser för dem. När det finns tid läser vi, ibland på eftermiddagarna men alltid på kvällarna. Jag har gjort det i många år och kommer förhoppningsvis att få fortsätta läsa ytterligare några år. Jag har inte tröttnat på ovanstående berättelser, men det har kommit in nya berättelser i bokhyllorna som konkurrerar. För två vintrar sedan läste vi Skorstensjul av Mårten Sandén och Lisa Bodén, en vacker och tänkvärd berättelse med mycket vackra illustrationer. Förra året läste vi Jul i stora skogen av Per Nilsson. Återigen en fin berättelse med bilder som ögat gärna stannar länge vid.

Denna adventstid ville jag läsa en ny berättelse, delvis för att bokhyllan fyllts på med adventsböcker och för att vi läst både Skorstensjul och Jul i stora skogen några gånger under årens och årets lopp, vår som sommar, höst som vinter. I år sa dock dottern nej. Hon ville absolut få lyssna till Per Nilssons berättelse igen. Hon har fått sin vilja igenom. Vi läser berättelsen om igen. Min dotter som fyller sju år i januari konstaterar en del kvällar att hon vet vad som ska hända och hon ger en liten sammanfattning innan vi läser kapitlet.

Under våren ansvarade jag för kursen Litteraturförmedling på skolbibliotek som riktade sig till yrkessamma skolbibliotekarier och pedagoger. Examinationsuppgiften handlade om att i en läsfrämjande kontext utmana sig själv och tänka nytt. När projekten redovisades blev jag djupt imponerad och väldigt glad. Flera uttryckte att de tittat på sin verksamhet och förändrat antingen metod eller innehåll med den läsfrämjande kontexten i åtanke. Någon kunde dessutom konstatera att övrig personal på arbetsplatsen fått upp ögonen för det hen höll på med och att samtal ledde till vidareutveckling av hela verksamheten.

När vi pratar om barns läsning visar både forskning och egen erfarenhet att många barn vill höra samma saga om och om igen. Jag funderar på hur det är med oss vuxna. Jag tror att även vi går i samma hjulspår och myser. Vi läser gärna samma genre och får om och om igen uppleva brott och mordutredning, eller så hamnar vi i hjulspåret där två individer efter mycket om och men till slut får varandra. Jag menar att det här inte bara handlar om vad vi läser utan även om hur vi berättar om våra läsupplevelser och om hur vi lever. Det är lätt att hamna i välbekanta hjulspår, enkelt att hålla sig till spåret medan det är svårt att styra om.

Nu närmar vi oss slutet på det här året och då brukar några ge löften inför kommande år. Jag  skulle vilja utmana dig till att fundera på vilka hjulspår du befinner dig i och fundera på om det är där du vill vara. Går det att tänka nya tankar, att utveckla och förändra? Jag tänker att det egentligen inte behöver handla om de stora frågorna, utmaningen kan få finnas i det lilla som till exempel hur du skriver inlägg här på bokcirklar.se, eller hur du pratar om din läsupplevelse med arbetskollegor eller vänner – fundera på om du kan göra det på ett nytt sätt. Våga utmana dig själv!

3 responses to Hjulspår

  1. Intressant inlägg som gav mig lite nya tankar. Tack för det. Och litteraturförmedling på skolbibliotek var en mycket bra kurs.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.