Profilbild
6 december, 2018

Skolans litteraturundervisning

På Bokmässan i Göteborg i september deltog jag i ett seminarium om Svenska Akademiens och Wallenbergstiftelsernas skolprojekt Intensivsvenska. Projektet, och därmed också Svenska Akademien, fick mycket positiv uppmärksamhet på mässan. Intensivsvenska ger nyanlända skolelever möjligheter att snabbt få upp sina kunskaper i svenska så att de får grundskolebehörighet och kan söka till nationella gymnasieprogram. I projektet har erfarna lärare tagit fram modeller för språkutvecklande arbete i alla ämnen. En av projektets specialsatsningar är skönlitteratur. Skönlitteraturens ställning inom SFI och i skolämnet svenska som andraspråk är annars svag och lärarutbildningen i svenska som andra språk saknar krav på litteraturvetenskap.   

Intensivsvenska-projektets fokus på modellundervisning och metodik är ovanlig. Närstudier av lärmetoder i lärarutbildningar har ju de senaste decennierna ersatts av didaktikens metafrågor kring lärandets vad, hur och varför. Själv är jag lektor i didaktik sedan ett antal år och utbildar blivande förskollärare och grundlärare i svenska vid Uppsala universitet. Tillsammans med den erfarna svenskläraren och lärarutbildaren Ann Boglind, som också är en av dem som står bakom skönlitteratursatsningen i Intensivsvenska, har jag utarbetat Litteraturbankens skola. Där är vi också handfasta i metodiken.

En stor utmaning för lärarutbildare idag är att många studenter saknar grundläggande kunskaper i stoff som ska läras ut samtidigt som högskoleförordningen ställer höga krav på metaperspektiv och vetenskapligt skrivande. I min undervisning arbetar jag helst med metodik och undervisningsstoff (barnlitteratur och annan skönlitteratur).

Studenternas kunskaper om både barnlitteratur och klassisk svensk litteratur är ofta grunda. Flera är ändå hängivna läsare. Ofta verkar det hänga ihop med att de har fina minnen av högläsning. Men jag möter också studenter som knappt har läst en bok, studenter som ska bli låg- och mellanstadielärare och själva säger att de inte kan ta sig igenom Harry Potter. Den enda döda svenska författare som flertalet av mina studenter gemensamt brukar kunna relatera till och lyfta fram, som exempel på vad i den svenska litteraturen de vill föra vidare till nästa generation, det är Astrid Lindgren. Vi har faktiskt i dag en situation där man som universitetslärare får möta 20-åriga svenskfödda studenter som inte har en aning om vad Selma Lagerlöf skrev och när hon levde. Namnet brukar de ha hört nämnas.

Så en brännande fråga för akademiledamöter och varje litteraturvetare och svensklärare idag borde vara hur det svenska litteraturarvet ska överleva. Behövs kanske en kanon? Inte totalt tvingande, utan som en lista av förslag på goda och viktiga texter?

En kanon har kommit att uppfattas som de mäktigas medel att göra sina värden och världsbilder universella. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske har dessa ”mäktiga och lärda” (vi som genom litteraturen har fått ett språk, förmågan att uttrycka oss, argumentera, fantisera och i inre bilder visualisera det liv vi lever och det liv vi vill leva), kanske har vi ett alldeles särskilt ansvar att förmedla ett bildningsarv till nya generationer och stå upp för allas rättighet att få bli delaktiga? Sådana tankegångar påverkade kvinnorörelsen och arbetarrörelsen och hela det liberala projektet i början av 1900-talet och reformerade den svenska folkskolan till en skola för alla. Där deltog förstås också akademiledamoten Selma Lagerlöf – Sveriges modernaste kvinna.

 

Här är länk till projektet Intensivsvenska:

http://intensivsvenska.se/

 

Här är en länk till Svenska Akademiens ambitiösa monterprogram på årets Bokmässa i Göteborg:

https://www.svenskaakademien.se/press/svenska-akademien-pa-bokmassan-intensivsvenska

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.