Profilbild
8 mars, 2019

Allt är poesi i Pölbo kommun

Del två

Den Unga Naiva Idealisten berättade om estradpoesi, frågade om de kände igen några ord – spoken word, poetry slam. Vissa av eleverna hade hört orden. När hon jämförde det som en blandning mellan Shakespeare och Eminem skrattade Beppe hjärtligt och eleverna log pliktskyldigt. När de fick välja en dikt Idealisten skulle läsa upp valde de (som alla unga elever alltid gör) dikten med namnet Spotta eller svälja. Just den dikten kunde Idealisten rabbla i sömnen och framföra på ren automatik så under läsningen betraktade hon nyfiket eleverna. Hennes blick fångades av en tjej hon inte sett innan. Rakt framför Idealisten, längst bak i klassrummet satt hon, en tjej med mössan djupt nerdragen över huvudet. Hon såg bestämd ut, nästan arg, och platserna runt om henne var tomma. Hon kollade utmanande på Idealisten. När dikten nådde sin mest genanta del

för mor mor

varför ska jag behöva välja 

ståendes med munnen full av sperma

om jag ska spotta eller svälja

kunde Idealisten i alla fall ana ett visst drag i mungipan på tjejen längst bak medan resten av klassen fnissade hysteriskt.

(Författarens anmärkning: Okej, lugna. Jag läser ALDRIG den här dikten för högstadieklasser, men jag gör det ibland för gymnasieelever och det är ett intressant moment jag behöver skriva av mig om, även om storyn egentligen utspelar sig i högstadiemiljö).
Precis i diktens crescendo

för kära far och kära mor

det är inte längre svårt att välja

jag har munnen full av ord

kom en försenad kille in genom dörren och drämde igen den med sådan kraft att allas blickar vändes mot honom och Idealisten själv hoppade till förskräckt. Eftersläntraren var ganska kraftigt byggd och lång för att vara tretton och alla hans ytterkläder var fortfarande på. ”Vem är du?” frågade han Idealisten.

jag aldrig tänker svälja

fortsatte hon vänd mot resten av klassen, varpå eftersläntraren såg ännu mer förvirrad ut. Han gick och satte sig och på något sätt lyckades klassen återfå fattningen och i ledning av sina lärare applåderade de Idealisten, som skämtsamt bugade och bockade. Sedan presenterade hon sig för eftersläntraren varpå han måttligt intresserat svarade: ”Jaha.”

När skrivövningarna väl kom igång hade klassen lyckats samla sig och knäpptysta genomförde de flödesskrivningen där de valde en bild att skriva om i tre minuter. Det var bara raspet av pennor som hördes, elevernas huvuden var nerböjda i koncentration, som i bön – Den Unga Naiva Idealisten njöt.

När det var dags för liknelse-övning blev det lite mer snack i rummet. Eleverna skulle skriva ner tre saker som var blåa, tre saker som var gröna, tre stora och tre runda saker.
”Får man skriva vad man vill? ” frågade alfahonorna. ”Även snuskiga saker?”
När Idealisten sa att det var fritt fram så länge man inte var elak såg hon Gunilla höja på ögonbrynen, men Idealisten låtsades inte om henne. Alfahonorna i mitten tjöt av skratt vid tanken på att skriva pungkulor när de skulle skriva ner runda saker och Idealisten fick lägga band på sig för att inte börja förklara att pungkulor sällan är helt runda. Även bröst skrev alfahonorna med som något runt och sedan fnissade de hysteriskt.

Reza och Uffe satt med en översättningsapp och skrev ner olika saker, både på farsi och svenska. Uffe googlade dessutom bilder på olika gröna saker på sin mobil och visade för Reza. Den Unga Naiva Idealisten fick erkänna för sig själv att det nog var läge att tänka om gällande Uffe. Militär eller inte – han hade bra hand med ungdomar.

Oskar hade svårt att komma på något blått. Idealisten föreslog hans gympaskor, men dem hade han redan skrivit med på något stort. ”Jag har storlek 45,” sa han. När Idealisten frågade om han verkligen hade så stora fötter klämde han på skorna för att visa var hans fötter tog slut. Det var minst 5 centimeter kvar till toppen av skon. ”Jag gillar verkligen inte trånga utrymmen,” sa Oskar och han och Idealisten skrattade ihop. Hon tänkte för sig själv att Oskar nog knappast skulle storma ut ur klassrummet under den här lektionen.

Det var först senare som den naiva Idealisten insåg att hans föräldrar kanske helt enkelt inte hade råd att köpa andra skor till honom och att skratt alltid är det bästa försvaret.

Eftersläntraren hade en annan metod. Hans försvar verkade bestå av en ständigt tuff attityd, men osäkerheten lyste igenom ganska tydligt. När det blev tid för att använda liknelser till att skriva en dikt om jorden började han flacka med blicken. Alla hans vänner verkade ha kommit igång och satt ändå och skrev, men själv såg han ut att ha fastnat. När en av alfahonorna högt läste en mening ur sin dikt där hon jämförde jorden med ett par plastikopererade bröst skrattade han ännu mer nervöst och gällt än de övriga killarna. Idealisten gick ner till hans hörn av klassrummet för att kolla läget.
”Vad har du skrivit som är stort?”
Hans killkompisar började skratta menande, men själv svarade han bara kort: ”Traktor.”

”Gött! Så jorden är stor som en traktor.”

”Fast den är ju större,” protesterade eftersläntraren.

”Det gör väl inget. Du skriver en dikt, inte en faktatext. Det finns inget rätt eller fel.”

”Måste vi läsa upp sen? Som du gjorde?” Eftersläntraren mötte för första gången Idealistens blick. Han såg nästan bedjande på henne.

”Gillar du inte att läsa upp saker för klassen?”

Eftersläntraren skakade på huvudet.

”Men om jag klarar det, klarar ju du det. Eller hur?” försökte Idealisten uppmuntrande.

”Men du …. ,” Eftersläntraren tvekade men fortsatte, ”Du är ju kung ju!”

Den Unga Naiva Idealisten tappade fattningen lite. Det är inte varje dag man som poet blir kallad kung av den coola killen i klassen. Hon kunde inte hjälpa det, hon sprack upp i ett leende. Eftersläntraren log blygt och började skriva. Jorden är stor som en traktor, rund som en …

Alfahonan var klar med hela sin dikt. Den Unga Naiva Idealisten fick läsa den och var ändå tvungen att medge att även om dikten var en aning osmaklig var den erotiska twisten på en dikt om jorden faktiskt ganska fyndig.
”Bra. Får vi sluta nu?” frågade alfahonan direkt och hennes kompisar skrattade.

Idealisten bara log menande till svar och gav dem en ny uppgift. Alla tjejerna satt på något sätt samlade runt alfahonorna. Faktiskt kändes det som att nästan hela klassen uppmärksamhet alltid var i alla fall lite fäst på vad dessa fyra tjejer gjorde. Var alfahonorna tysta, var resten av klassen tyst. Började de prata så började till sist alla prata. Skrattade alfahonorna, så satt alla andra och hoppades att de själva inte var anledningen till skrattet.
De enda personerna i klassen som verkade vara undantagna från den regeln var Reza, Oskar och tjejen med mössan.

”Jag gillar din mössa.” sa Den Unga Idealisten till tjejen med mössan. Det var en vanlig, mörkgrå mössa. ”Kommer du på något att skriva?”

”Poesi är inte riktigt min grej.” Tjejen med mössan var alltså inte svag för smicker.

”Vad är din grej då?”

”Musik.”

”Vem är favoriten?”
Hon granskade Idealisten länge, som om hon försökte bestämma om Idealisten var värd hennes svar.

”Säkert!” medgav hon efter ett tag.
”Då måste du ju gilla poesi. Det gör alla skadade exemplar,” sa Idealisten med en blinkning. Till hennes glädje fattade tjejen referensen. (Säkert! har en fantastisk låt som heter Skadat exemplar, lyssna på den). Hon lös upp lite och gav Idealisten ett utmanande leende.

”Okej. Du har rätt. Men jag vill inte skriva om jorden. Jag vill skriva något som är riktigt. Något viktigt.”

”Skriv om varför du har den där mössan. Jag struntar i om det bara är en mening eller om det är tre sidor. Och du får inte skriva att det är för att du fryser. Det ska vara på riktigt och vi vet båda två att det är för varmt här inne, eller hur?”

Tjejen svarade inte ens, hon började bara skriva.

Dagen fortsatte med scenövningar, exempelvis skulle eleverna berätta för en publik på tre kompisar om flodhästen Ivar som skulle köpa skor på under en minut. Under tiden cirkulerade Den Unga Naiva Idealisten i rummet och snappade upp lösryckta meningar.

som du vet så är flodhästar mest aktiva på natten 

men har också väldigt dålig syn 

så dem går vilse hela tiden

När hon gick förbi Oskar fick hon hålla inne sitt skratt.

Ivar hade sjuk jävla klaustrofobi va och jättestora fötter så hans skor var typ en meter i diameter, typ storlek 60, minst

Passet började lida mot sitt slut. Alla elever hade fått läsa upp varsin dikt i små grupper. Nu började den riktiga utmaningen – att få dem att ställa sig upp framför hela klassen. Till Idealistens glädje steg en av alfahonorna direkt upp och läste om jorden. Efter henne följde många andra efter. De första fem nästan sprang upp efter varandra. Sedan blev det segare. Idealistens kastade en blick på Oskar, men han vägrade blint. Eftersläntraren däremot, gav efter för Idealistens blick och lunkade fram till katedern.
”Får man sitta?”, frågade han.
Idealisten nickade och slog ut armen i en välkomnande gest. Eftersläntraren satte sig bakom katedern och stämde upp i dikt.

Faktatext om jorden 

Jorden är stor som en traktor 

Gräset är grönt som hav

Havet är blått som gräs

Jorden är rund som en fyrkant

Eftersläntraren gick och satte sig igen till rungande applåder och Idealistens skratt. Efter hans succé vågade sig ytterligare några upp på scen. Sedan tog det stopp igen. Idealisten slängde en blick på flickan i mössan. ”Bara en mening, inte mer,” sa hon och blängde under det gråa tyget.

”Bara en mening.” Instämde Idealisten.

Flickan gick upp med raska steg, hon verkade vilja skynda på det så gott det gick. När hon väl kom fram sa hon sin mening så snabbt att många i klassen nog missade det, men Idealisten hörde:

Under mössan finns jag

Sedan gick hon ner så snabbt igen att klassen inte fattade att de skulle applådera förrän Idealisten och Beppe frenetiskt började klappa händer. Flickan satte sig utan att röra en min.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.