Att vara i skrivvärlden

Finns det en egen värld för skrivande människor? En värld skrivande människor befinner sig i när de skriver?

Jag tror det. Jag vet det.

När en idé tar plats i mitt huvud bosätter den sig där. Finns ständigt med mig, släpper inte taget. Den finns där när jag går och lägger mig. Den finns där när jag vaknar. Än så länge är idén bara ett embryo. Det är en bild som dykt upp i mitt huvud som ska bli en historia. Den ska bilda en egen värld bebodd med karaktärer och intriger. Den ska målas upp i mitt huvud för att sedan sättas på pränt.

När jag är inne i ett skrivprojekt vill jag helst inte bli störd. Jag vill vara i den världen. Hela tiden. Blir jag störd blir jag sur. Otrevlig. Ingen förstår mig. Vill bli lämnad ifred med mitt skrivande. Som tur är lämnar familjen mig inte ifred. De pockar på mig. Maken vill ha promenadsällskap, barnen vill ha middag, hjälp med läxor, eller en godnattsaga. Jag gör dem till viljes, även om jag inte helt och fullt är där. För tankarna är någon annanstans. De är i min andra värld. Den värld där jag spinner på nya intriger och löser knutar i min berättelse.

Att vara en skrivande person innebär också att jag betraktar andras världar. Mina barn rycker mig ofta i armen och säger att jag ska sluta stirra på andra. Det kan hända när som helst och var som helst. På tunnelbanan, på biblioteket, eller på ett café. Jag zoomar ut. Fäster blicken på någon stackare. Börjar fundera på vem personen är? Var bor den mannen? Varför har han trasiga byxor? Varför tigger hon? Vad händer med den där lilla flickan när hon kommer hem? Ofta dras mina blickar till de som ser ut att ha levt ett hårt liv. Jag vill träda in i deras värld. Göra den till min. Förstå.

Att skriva innebär också att jag omsätter händelser i mitt liv till en historia i text. När min debutroman Blott en dag kom ut fick jag ofta frågan:
”Är det en sann historia?”
”Nja, det är en fiktiv historia, men mycket i boken är hämtat från verkliga händelser.”

Att ge ut en bok och låta andra läsa det jag skrivit kändes väldigt modigt. Det är som att öppna upp mitt innersta, min värld, för andra till allmän beskådan. Men jag kommer fortsätta vara modig och dela med mig av min skrivvärld och jag hoppas att många vill läsa det jag skriver och att jag kan få dem att känna något efteråt.

För jag tror det är som Jonathan säger i Bröderna Lejonhjärta:
”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.