Profilbild
21 april, 2019

”That attitude is far from poetry”

Här kommer Christina Kalls (litteraturutvecklare på Regionbibliotek Halland) fjärde blogginlägg, det försvann bland påskäggen men är härmed på plats!

Ibland säger folk att de inte förstår. ”Jag förstår ingenting, jag förstår inte vad det betyder och jag förstår inte hur jag ska läsa det”. Svaren är många. Det kanske inte är meningen att du ska förstå. Jag till exempel, brukar undra vad det är som jag ska förstå och hur den som tycker sig ha svårt att ta till sig poesi kan vara så säker på att den inte förstår. Vad är det den har förstått för att deklamera att den inte kan förstå? Det är en olycklig missuppfattning att det tycks som om allt ligger framför våra fötter som om det bara väntade på att begripliggöras och bli förstått – att meningen och behållningen med poesi skulle ligga just i begripliggörandet: inom just förståelsens ramar. Jag tror inte det är meningen att vi ska förstå på det sättet som vi brukar avse med uttrycket ’att förstå’  – och för att verkligen kunna förstå och begripa måste vi kanske egentligen förstå vad det betyder att förstå. En epistemologisk omöjlighet, kan det tyckas. Poesi arbetar på ett annat sätt – visst kan man analysera en dikt och se vad det är för ordklasser och bilder m.m. som kopplas ihop på ett nytt sätt eller/och kolliderar med varandra – det är en teknisk färdighet och upplevelse, men det går att få sådana upplevelser även om man saknar den färdigheten. Som man frågar får man svar, heter det ofta. Att förvänta sig att man ska förstå har vissa likheter med att ge sig ut på expedition och veta vad det är man letar efter, identifiera och känna igen, packa ner i väskor och bära det med sig hem till laboratoriet:
en form av domesticering av det okända.

Människor har svårt att stå ut med mysterier, sa poeten Mark Strand i en intervju en gång: ”We feel we have to know what things mean, to be on top of this and that. I don’t think it’s human, you know, to be that competent at life.” och tillade: ”That attitude is far from poetry”

I slutändan är min egen man, den människa jag lever närmast inpå, en främling för mig, har den brittiska författaren Zadie Smith sagt när hon har försökt förklara sitt förhållande till skrivande och text. En vördnad för att det som inte är jag är något annat än just jag.
Poesin är expert på att förhålla sig till tingen, orden och världen på det sättet.
I litteraturvetenskapliga termer brukar det kallas för att ’förfrämliga’. Att närma sig sitt eget språk som man närmar sig vilket annat språk som helst som man själv inte fullt ut behärskar
– att närma sig tillvaron, ljud, ljus, skuggor, färger, former, linjer, riktningar och rörelser,
som ett barn tar sig an världen – är en bra utgångspunkt både för att skriva, läsa och leva.
Ett sådant närmande är inte långt från ett tillvägagångssätt i poesins tecken.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.