Profilbild
14 augusti, 2019

Att lära sig skriva

När jag var barn var man tvungen att spela blockflöjt om man inte var lagd åt idrott – och det var man inte. Kommunala musikskolan gav en musikalisk allmänbildning som jag haft mycket glädje av men det jag verkligen ville göra – skriva – det var inte ens ett fritidsintresse, det var ett skolämne. Som mest bestod av ackusativobjekt, infinitivmärken och annat snustorrt jox. (Detta var innan Sara Lövestam var påtänkt så grammatik var tråkigt på riktigt).
Det fanns inga författarkurser på högskolorna och inga skrivpedagoger på folkhögskolorna.
Men nu: För den som är vuxen och har tid finns ett helt ekosystem av skrivarkurser, författarläger och konferenser kring språk och berättande. Jag blir lycklig när jag ser det. Till exempel i F-hallen på andra våningen under Bokmässan där det blir så påtagligt att berättelser inte bara är något att konsumera utan också ett fält där man själv kan vara kreativ. Alfabetet omfattas av allemansrätten. Skriftspråket och skrivhantverket finns där för oss alla att upptäcka och utveckla.
Men fortfarande hörs fnys från finkulturens förskansningar. ”Författare kan man inte bli genom att gå kurser” och mummel om att skrivarkurser förstör det genuina hos begåvningarna.
Jag tillåter mig att fnysa tillbaka. För sann begåvning knäcks inte av lite utbildning. Tvärtom. Så klart krävs det kunskap och hantverksskicklighet för att skapa litteratur – precis som all annan konst. Det finns konstskolor, dansakademier, teaterhögskolor och musikutbildningar med olika inriktningar. De anses inte direkt vara ett hot mot talangerna. Sambandet mellan att lära sig och att kunna är i stort sett bevisat. Det borde även gälla litteratur.
Och det borde gälla även barn och unga. Tänk om en skriv- och berättarglad tioåring kunde få vägledning, inspiration och utmaningar på samma sätt som den musikaliska eller idrottsintresserade. I min kommun får man vänta länge om man vill lära sig spela gitarr eller piano. Men för den unge som har skrivandet som sitt uttryck finns det inte ens en kö.
Det är bra att Kulturskolan numera inte bara handlar om blockflöjt och andra instrument, utan också teater, dans, måleri. Och det finns nog kommuner där breddningen har nått litteraturens uttryckssätt, men många är de inte.
”De har ju svenska i skolan”, är ibland förklaringen när jag undrar varför det inte finns kurser i gestaltande text inom exempelvis Kulturskolan. Hade man nöjt sig med det svaret om det gällde fotbollsintresserade tioåringar? ”De har ju idrott i skolan!”
Musik har barn kunnat lära sig i kommunal regi sedan 60-talet. Fast det är ett skolämne – också.
De flesta av de svettiga tioåringarna på fotbollsplanen kommer inte att spela i landslaget. De flesta i Kulturskolans gitarr-grupper blir inte yrkesmusiker.
Och kan man prata om bredd och spets inom folkbildning och idrott så går det att göra det inom kulturen också. Ge barnen språket, verktygen och möjlighet att uttrycka sig för att formulera sina egna, unika historier!
Alla barn är olika men alla blir de vuxna så småningom. De blir läsare, lyssnare, berättare, egenutgivare, folkbildare, kulturtanter- och farbröder som bär berättelserna vidare till nya generationer.
Kultur är det som gör världen gemensam. Språket och historierna är nyckeln till så många av livets rikedomar.
Alla som testar författarens verktygslåda blir inte författare. Men några av dagens tioåringar kommer att golva oss om 30 år med berättelser vi aldrig hört maken till och som vi inte kan leva utan.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.