Profilbild
2019-08-01

Jag var på en fest nyligen, i min kompis ateljé. Kompisen passade på att sälja några av sina målningar och festdeltagarna stod länge och tittade på verken. Det tog inte många minuter innan de klassiska frågorna ställdes: ”Vad föreställer det? Vad vill du ha sagt?”. Vännen sa att han fascineras av mönster. Och det var det.

Jag har varit på otalet vernissager och utställningar genom åren. Jag läser projektbeskrivningarna och försöker hitta ett samband mellan det jag läser och det jag ser på väggarna. Emellanåt får jag en känsla av att beskrivningen är en efterkonstruktion.

Är det verkligen så farligt att inte ha en idé med det man skapar? Är det fult att känna det där begäret efter motiv och ord som bara måste ut på papper? Var skapas egentligen konsten? På ritbordet, i själva utförandet eller i den akademiskt utformade projektbeskrivningen?

Om jag går till mitt eget konstnärliga skapande – poesin – ser jag genast paralleller. I vilket skede skapade jag temat för min första bok? Jag kan erkänna att det inte var på ritbordet. Det växte fram efter hand när jag såg vartåt det barkade, och hittade då en röd tråd.

Musik måste sällan betyda något. Av någon anledning accepterar vi musik som något abstrakt. Det är en konstform som saknar behov av begriplighet. Vi sätter ihop toner i en följd och konsumerar utan att ställa frågor. Kan även poesin få vara sådan? Ord och kanske rent av bokstäver som konstrueras utan särskild mening?

En diktare som verkligen dragit det till sin spets är vispoeten Alf Hambe. Hans kanske kändaste visa, Visa i Molom, är uppbyggd av egna ord och naturromantisk mystik. Refrängen är: ”Stjärnor i skelom, dudom delom. Vind går i felom, spelom.” Efter en långvarig fascination inför hans språkliga universum, har jag i mitt senaste manus skrivit parafraser på hans vistexter.

Vad handlar mina dikter om? Vad vill jag ha sagt? De är ju fria associationer av Hambes texter, som i sin tur emellanåt är obegripliga. Måste jag vilja ha sagt något? Jag har försökt att skapa mig en bild av visornas essens och byggt upp inre bilder, som filmsekvenser, som jag sedan satt ord på. Det är så jag alltid jobbat.

I min första bok, Parallellum, utspelar sig surrealistiska händelser i skogen, i ökenlandskap, i staden, på stranden, i mörka gränder. Det finns inget ritbord. Det finns bara filmer. Och en film måste ju heller inte ha en baktanke. En film kan vara en uppdiktad berättelse, ett slags underhållning. Sorg, lycka, skräck, vackra och fula vyer och miljöer. För oss att konsumera.

Så varsågod att konsumera! Min poesi är filmer formulerade med ord för läsaren att roas av. Skratta, gråt, bli kåt eller vad du vill. Det finns ingen projektbeskrivning. Det finns ingen mening.