Profilbild
16 september, 2019

Flykt från verkligheten

Så blev jag utskriven från sjukhuset och åkte hem med en påse med mediciner i handen. Hur skulle livet förändras? Skulle jag bli en sådan där sjuk person, som bara har problem och inte kunde glädjas åt livet? Jag var fylld av oro och redan andra dagen satte jag mig vid datorn och började skriva. Den här gången struntade jag i att jag inte visste hur man utformade en historia. Jag bara skrev och skrev och skrev.

I efterhand inser jag att det var min flykt från verkligheten. Jag var i chock och sorg och behövde komma bort och försvinna in i en värld där allting var bra och inga sjukdomar fanns.

Efter några dagar började jag leta distanskurser på nätet. Jag hittade kursen ”skriva noveller för veckotidningar” och oj vilken rolig kurs! Jag fick lära mig mer om skrivprocessen och den dramatiska kurvan och sedan var jag igång. Jag skrev och skrev den sommaren och hösten, ja jag tror faktiskt att jag skrev mig ur den djupaste sorgen. Hela hösten 2006 for fingrarna fram över tangenterna. Novell efter novell blev klar och i slutet av året skickade jag in några noveller till olika veckotidningar. Döm om min förvåning när jag lyckades sälja tre stycken! Under 2007 blev jag publicerad två gånger i Allers och en gång i Hemmets veckotidning och lyckan var total.

Självklart gav det ännu mer energi och mersmak att skriva. Men när jag sålt de tre novellerna kände jag att det var dags för nästa utmaning. Jag ville skriva en längre historia och började än en gång leta distanskurser. Nu hittade jag kursen ”skriv romanen” och anmälde mig. Och detta visade sig vara ännu roligare. Skrivandet fortsatte, fortfarande smått maniskt, och till slut var min första mysdeckare färdig och jag bestämde mig för att skicka ut till förlag. På den tiden var det endast pappersmanus som gällde, så jag printade ut några exemplar av min historia och postade. Och jag gjorde det i största hemlighet. Det kändes alldeles för stort att ens tänka tanken på drömmen som växt fram det sista året. Jag menar, folk skulle idiotförklara mig om de fick veta att jag trodde att jag skulle kunna skriva en bok. Så jag postade breven utan att ens berätta för sambon.

Veckorna rullade på. En och annan refusering damp ner i brevlådan och egentligen hade jag aldrig förväntat mig annat heller. Men så en dag när jag satt på jobbet ringde mobilen. Det var ett förlag som hörde av sig och som berättade att de var intresserade av mitt manus och att de ville skriva kontrakt. Jag blev så chockad att jag knappt kunde jobba mer den dagen. Och gissa sambons reaktion när jag ringde och berättade!

Efter flera turer fram och tillbaka valde jag inte detta förlag utan min första bok blev utgiven på ett litet värmländskt förlag. Titeln var Bara en pärla och året 2010. Mina mysdeckare utspelas i Sunne där jag bor. Det är en liten ort där alla känner alla och det var med stor nervositet jag inväntade boksläppet. Vad skulle folk tänka? Tänk om någon fick för sig att jag skrivit in dem i boken? Jag grubblade över namnen för att säkerställa att inget kunde kopplas ihop med en verklig person. Ändå höll jag på att göra bort mig ordentligt. I min story fanns det en kvinna som hette Bettan och som hade en frisersalong längs Kvarngatan i Sunne. Som tur var läste en kompis manuset innan det gick till tryck och när hon lämnade tillbaka sa hon ”du vet väl att det finns en frisör som heter Bettan på Kvarngatan!”?

Nej, det hade jag missat helt! Panik! Snabbt ändrade jag namnet till Majsan och kunde andas ut. Men nu växte nervositeten ännu mer. Tänk om jag missat fler namn?

Och visst blev det reaktioner. Men inte på det sätt som jag förväntat mig …

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.