Profilbild
19 september, 2019

Glädje och förväntan

Första mysdeckaren, Bara en pärla, släpptes alltså 2010. Eftersom handlingen utspelas i värmländska Sunne, på den ort där jag bor och är uppväxt och alla känner alla, var jag ordentligt nervös inför hur boken skulle bli mottagen. Jag menar, tänk om någon trodde att jag skrivit in dem i historien? Om någon tog illa upp? Miljöerna är ju verkliga och då kanske någon får för sig att även karaktärerna är det, och att jag gör mig rolig på deras bekostnad?

Som jag sagt många gånger tidigare, att oroa sig i förväg är ofta meningslöst. Ja, till och med slöseri med tid. I det här fallet stämde det till fullo. För det visade sig att folk tyckte det var roligt att läsa om mina karaktärer, och vissa letade med med ljus och lykta efter verkliga förebilder! En av de mer osympatiska har jag fått många förslag på. Självklart är han påhittad, men det var roligt att se hur människor tolkade den karaktär som enbart funnits inuti mitt huvud.

Idag finns ingen oro för det där kvar. Enbart glädje och förväntan. Och nu på lördag släpper jag alltså min femte mysdeckare som utspelas i Sunne. Denna gång är titeln Pengabrevet och det roliga är att den ges ut på Hoi förlag och att det är första gången som den släpps som pappersbok och ljudbok samtidigt.

När jag släppte första boken 2010 var det få förunnat att ge ut som ljudbok. Idag är det helt annorlunda när Storytel och de andra ljudbokstjänsterna finns. Nya förlag som specialiserat sig på att ge ut ljudböcker har startats och under senaste året har ett av dem gett ut tre av mina tidigare titlar som ljudbok.

Men som sagt, på lördag väntar boksläpp och när jag tittar tillbaka i backspegeln kan jag konstatera att ur det dåliga, när jag fick min kroniska sjukdom, följde också något bra. Jag brukar beskriva mig som en person med mycket spring i benen som har svårt att sitta stilla. Jag är alltid på väg någonstans och är man då stresskänslig kan det ställa till det i vardagen. Därför är skrivandet till stor hjälp. För när jag skriver, drömmer jag mig bort i fantasin och då får jag det där inre lugnet som gör att jag kan sitta ner och vila. Med andra ord går skrivandet och Addison hand i hand. Utan Addison hade jag troligen inte börjat skriva, och utan skrivandet hade jag inte kunnat hantera sjukdomen så bra som jag faktiskt gör. Det gäller att se det positiva i tillvaron. Och det gör jag. För nu ser jag fram emot helgens boksläpp!

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.