Profilbild
10 oktober, 2019

Det börjar som en rysning

Det börjar som en rysning.

”Vindrutetorkarna sveper framför mig. Trafiken står nästan stilla och de röda baklamporna i bilkön blänker i den regnvåta asfalten. Nagellacket har knappt torkat och den starka doften hänger sig kvar. Jag är på väg någonstans. Jag är alltid på väg någonstans. Och jag har bråttom. Som vanligt har jag bråttom. Men ändå står jag stilla. Jag kommer liksom aldrig fram. Jag tänker att jag trampar vatten, att livet är motigt, enformigt & inrutat. Är det här verkligen ett liv? Ett levande liv?

Då händer det. Precis i samma stund som det slår om till grönt. Precis i samma stund som den stora lastbilen svänger av från vägen. Redan efter de fyra första takterna händer det.

Det börjar som en rysning. Som när en ljum sommarvind nuddar mina armar. Jag känner hur musklerna intill de små hårsäckarna drar ihop sig och hur knottrorna får håren att resa sig. Gåshuden kittlar mitt sinne och fryser tiden. Tonerna från radion strömmar igenom mig jag är fullkomligt närvarande. Jag står inte längre stilla. Jag trampar inte längre vatten. Nu växlar jag upp till femmans växel och min högra hand höjer volymen. Jag lever, fan vad jag lever. ”

Att beröra. Jag menar att på riktigt, verkligen beröra. Som när vi upplever fysisk beröring. När vi får fysiska reaktioner som strömmar genom kroppen. Reaktioner som skulle gå att mäta. Det är det som får mig att fortsätta skriva. Trots att gamnacken nu så tydligt syns i min silhuett. Trots att tiden inte finns. Jag vill beröra just på det sättet som jag själv blev berörd den där vemodiga höstmorgonen i bilen. När jag hörde den där låten som gick rakt in i mig och fick alla mina sinnen att vakna. Den som gjorde mig fullkomligt närvarande och levande.

Det forskas på det här. Neurologer talar till och med om ”musikalisk orgasm”. Att känsloupplevelsen kan vara lika stark av musik som av sex. Hjärtat slår snabbare, tårarna samlas. Men det kan också hända när vi läser en text, eller ser en elitidrottare vinna en medalj.

De är de här upplevelserna som stannar tiden. Som fyller livet med liv och det är detta som får mig att springa hem till tangenterna varje dag efter jobbet. Gåshuden. Det är min bergstopp det. Det är min strävan i allt jag skapar och det är min måttstock i all kultur jag möter. För när nagellacket flagnat och bilresorna tagit slut är det kanske det enda vi har kvar. När livet går mot sitt slut vill jag skruva upp volymen och då hoppas jag att de små musklerna intill de små hårsäckarna fortfarande orkar dra ihop sig.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.