I scener från Avatar får de sällan kottar i rumpan

Hur bekvämt är det att älska i skogen? Det funderar jag på ibland när jag skriver min kommande roman som ser ut att bli en kärlekshistoria med mycket scener från skogen. Naturromantiken är en lurig faktor, en fallgrop som får oss att tro att naturen är mjuk och inbjudande. Vi tänker på böljande fält, likt en ljuv säng att falla bakåt i utan risk för rivsår och fästingar. I scener från Avatar eller Twighlight får de sällan kottar i rumpan när de älskar i den mjuka mossan. De är i månens trygga sällskap och de mystiska, träiga dofterna av mossa, mysk och bärnsten kryper in under skinnet på oss när vi läser de naturromantiska scenerna.

Men hur ska man tänka som författare? Hur mycket ska man försköna när man mycket väl vet att naturen kan vara attans ogästvänlig för den som är felutrustad, vilket är ytterst vanligt för en tonåring idag. Jag pratade med en uppgiven lärare häromdagen som beklagade sig över hur eleverna dök upp på friluftsdagar i tunna jackor och låga, vita ”Vans”. Han pratade om hur modet idag är anpassat för inomhusbruk och hur ungdomar idag kan uppfatta naturen som ofräsch. Men jag argumenterade emot. Optimist som jag är vill jag ana en motrörelse, driven av unga miljöaktivister kanske? Den uppgivna läraren höll inte med. Han skyllde på avskaffandet av värnplikten och pratade nostalgiskt om ”kånken-ryggsäckar” och mullefritids. Men jag vill inte tro att vi är främlingar för naturen. Jag vill tro att den bjuder in oss om vi bara vill. Därför tänker jag skriva ett manus som både är realistiskt och naturromantiskt. Om det går.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.