När ens intressen och arbete går hand i hand

Joakim Granlund är 48 år. Far. Driver skiv- och
bokförlag (i minimalistisk skala). Verksamhetsutvecklare
på Det fria ordets hus i Växjö. Poet.

Det finns så mycket med litteratur jag tycker om. Så
mycket så att jag i ett tiotal år arbetade som
bibliotekarie med fokus på skönlitteratur och en särskild
fäbläss för poesi. Jobbade också med
programverksamhet där besök av författare var viktiga.
Men även med bokcirklar, inköp, Boken kommer,
bokcafé, pass i infodisk, lokala författare. Så kan jag
hålla på. Ett yrke som, om man älskar litteratur, kan vara
en dröm. Men efter 10 år kände jag ändå att det kunde
vara kul att prova på något nytt. Så sedan ett år arbetar
jag på Det fria ordets hus i Växjö. Mina inlägg kommer
säkerligen att spreta rejält men kommer att återkomma
till vad vi gör där när du minst anar det.

Att arbeta med litteratur och samtidigt ha det som
fritidsintresse kan vara förenat med kaos. Att veta vad
som egentligen är arbete och inte. Att ligga i soffan på
lördagsmorgonen och lyssna på Lundströms bokradio
och samtidigt läsa trippla morgontidningars
litteraturbevakning och bara drömma sej bort är svårt.
Det gnuggas tankar och idéer. Så här kanske vi också
borde göra. Den här författaren måste vi få tag på. Den
här boken måste jag beställa på måndag. Detta borde ju
vara ett perfekt samarbete med … Så fortsätter det.
Egentligen alla dagar. På ett sätt aldrig vara fri från jobb.
Att tänka att jag borde jobba med något annat där man
stämplar in kl 7 och ut kl 16. Ett arbete som inte förenar
mina intressen. Men så tänker jag igen. Är det inte ändå
en otrolig lyxtillvaro att få arbeta med sitt intresse även
om det upptar större delen av sin vakna tid? Känner mej
som en bortskämd Djursholmsbrat ibland när jag
kommer på mej själv med att misströsta kring detta. Jag
ska ge två snabba exempel.

Förra veckan på onsdagen hade vi ett tillkännagivande
på Växjö stadsbibliotek. Ett av mina uppdrag är att vara
samordnare kring Pär Lagerkvistpriset. Ett litteraturpris
som delas ut vartannat år till en författare som skriver i
andan av Lagerkvist. Tidigare mottagare av detta pris är
bl a Kristian Lundberg, Eva Ström och Lars Norén. I
detta lyxfyllda uppdrag så ingår att sammankalla juryn,
äta Majgull Axelssons (medlem av juryn) ljuvliga
pecannötspaj och läsa en hel del litteratur. En del kan
jag göra på jobbet men det är klart att mycket får jag
läsa på fritiden. Här är en typiskt sådan krock. Hur gör
man? Hursomhelst hade juryn denna gång enats kring
att poeten Jila Mossaed skulle ha priset 2019. Ett
lysande val om ni frågar mej. Men att få ta del av de
samtal juryn har kring detta, hur olika namn diskuteras,
hur nya ingångar helt får diskussionen att ta nya vägar
är så ljuvligt. Då kan jag nästan skämmas över hur bra
mitt jobb är.

På fredagen var jag då installerad på Bokmässan i
Göteborg. En mässa som delar folket (kulturfolket) i två.
Antingen så älskar man det eller så är det bara dåligt.
Jag vet ju med alla kommuners besparingar så är det
färre och färre som har möjlighet att åka dit i sin tjänst
vilket borde vara så många förunnat. Men detta är en
diskussion som kan bli mycket lång så den tar vi någon
annan gång. Hur som så hade jag även här ett uppdrag
som kan anses vara av digniteten lyx. Om man älskar
tidskrifter. Och jag älskar tidskrifter och har alltid gjort.
Ända sedan liten har tidningar och tidskrifter varit en
stor del av mitt liv. Jag började göra mina egna små
försök att göra fanzines när jag var tretton år. Klippte
och klistrade och bytte med andra entusiaster. Med nya
intressen i livet så fanns det alltid nya tidningar att
upptäcka. Alternativt kunde tidningar få mej att trilla dit
i nya intressen. Den så kallade tidningsdöden är för mej
plågsam och jag vill inte riktigt acceptera den. Vet inte
hur många favorittidningar som lagt ned de senaste
åren och ibland kan jag se något bra i det för då brukar
något nytt uppstå men just nu känns det inte så. Det är
sorgligt. Men åter till mitt uppdrag på mässan. Jag fick
innan sommaren en förfrågan att ingå i en jury för Årets
kulturtidskrift. Oavlönat arbete såklart men jag fick göra
en del av detta i min tjänst. Då visste jag dock inte att
det ändå finns över 400 (!) kulturtidskrifter i landet + ett
stort antal nättidsskrifter. Så jag har läst och läst och
läst. Om ämnen som tidigare gått mej förbi men som
plötsligt fångat mej. Precis som med litteratur. Som
med en bokcirkel kan man säga. En bok man inte riktigt
hade något att säga om blir vid ett samtal plötsligt en
annan bok. Och på Bokmässan skulle vi presentera de 5
nominerade tidskrifterna (http://www.fsk.net/denominerade-
till-arets-kulturtidskriftspris/) och återigen slås
jag av hur yrke och fritid inte har någon gränsdragning.
Men jag blir fortfarande inte klok på om detta är bra
eller dåligt men jag vet att jag inte kan göra något
annat. Jag vill inte göra något annat. Orden är livet.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.