”… det som lever måste dö. Döden är nödvändig. Utan den – inget liv.”

Så svarar pappa Tomas på Agnes fråga om varför alla måste dö, i boken Vi skulle segla runt jorden.

Tomas har förstås rätt i att döden är en förutsättning för livet. Men varför är den då så svår att prata om? Varför får den människa som drabbas av sorg och förlust så ofta känna sig ensam, när döden faktiskt är något som händer oss alla.

När någon tar sitt liv blir det ännu svårare att finna ord vilket leder till att den som sörjer blir ännu mer isolerad. Det här har jag egen erfarenhet av och det är därför jag skev boken, Vi skulle segla runt jorden – för att hjälpa till att bryta denna tystnad.

Jag minns hur det var. Hur svårt det var att berätta sanningen. Att min pappa faktiskt inte alls hade dött i en hjärtattack utan tagit sitt liv. Det fanns mycket fördomar och så många som med tvärsäkerhet snabbt fördömde – inte bara självmord som handling – utan också den människa som utfört den. Människor som jag tidigare sett upp till, som i denna fråga nu myndigt menade att denna handling aldrig kunde förlåtas, inte ens av Gud – självmördare hamnade i helvetet. Punkt slut!
När jag växte upp var psykisk sjukdom ett skällsord, snarare än just en sjukdom. Egentligen visste jag att min pappa hade varit sjuk. Men att prata om den sjukdomen, som vi inte hade ord för, gick inte.
Att prata om hur pappa dött kändes som att prata skit om honom och det ville jag inte göra. Han hade varit snäll och omtänksam och mycket levnadsglad. Det fanns en sådan tid. En fin tid. Sjukdomen smög sig sedan in i vårat liv. Vi förstod nog aldrig riktigt vad det var som hände innan det blev för sent.

Jag försökte glömma pappa eftersom han blivit så förknippad med just dödsorsaken. Det blev svårt att prata om honom alls. Dessutom fanns (och finns fortfarande) en seglivad myt om att det är farligt att prata om självmord. Att det kan smitta. Rädslan för att smitta ledde till tystnad.

Förra året (2018) på internationella suicidpreventiva dagen släpptes Vi skulle segla runt jorden, en grafisk roman som jag skapat tillsammans med konstnären Elisabeth Widmark. Boken handlar om tolvåriga Agnes vars pappa Tomas tar sitt liv. Den handlar om tiden innan, men främst tiden efter, om sorgen, om omgivningens reaktioner och om det som blir kvar när någon dör.

Idén fick jag några år tidigare när jag insett att det då inte fanns någon bok riktad till barn om just den typen av sorg. Insikten att just den boken behövdes och att det var min uppgift att se till så att den existerade, gav mig energi att öppna upp min såriga erfarenhet och tillsammans med Elisabeths förtrollande bilder skapa den fiktiva berättelsen om Agnes.

Under 2018 dog minst 1 268 personer av suicid i Sverige. Flera av dem hade troligtvis barn. Min starkaste drivkraft var att alla dessa barn inte skulle behöva känna sig ensamma, så som jag upplevt att jag var. Vi är så många som bär på upplevelsen av att förlora en förälder till följd av psykisk ohälsa.

Boken har hyllats och prisats och det har gjort oss så oerhört stolta och glada. Men den absolut finaste bekräftelsen är nog ändå alla de indikatorer på att den varit till stöd för just de barn som själva bär på liknande erfarenheter som Agnes. Barn som fått ta del av boken antingen genom att läsa den själv eller fått den läst högt för sig. Det har beskrivits som att berättelsen mjukat upp något hårt och som att en tyngd släppt efter.
Litteraturen kan vara en plats där man kan få möjlighet att känna djup samhörighet med en människa som man troligen aldrig kommer att träffa och som ofta faktiskt är helt fiktiv.

Det kan vara livsavgörande för en människa som upplevt sorg och själv saknar ord för det man upplevt att få ta del av en annans berättelse och på så vis få hjälp att sätta ihop sin egen.

Tystnaden kan ta en väldigt stor plats. Den kan vara så svår att bryta, men nödvändig för läkning
Det tänker jag skiva om i mitt nästa inlägg.

 

4 responses to ”… det som lever måste dö. Döden är nödvändig. Utan den – inget liv.”

  1. Har du tänkt på en sak, Anna? I och med din bok och din öppenhet har du levandegjort din pappa. Han är inte borta längre, han är ständigt närvarande i minnen, i känslor, i samtal. Du har faktiskt öppnat upp en port, som har varit hermetiskt tillsluten. Och för det älskar jag dig, Anna ♥️

    • Ja precis! I och med att man sätter ord också på det svåra, det som liksom skapat en hård propp i kanalen, så kan det flöda friare, alla minnen och känslor. En öppen port, så fint skrivet Maud. <3

  2. Tack Anna!
    Din bok är så viktig.
    Jag delar ju din erfarenhet och drivs nog av liknade livsmission.
    Jag har valt att berätta mycket om mina föräldrar- just för att deras liv var så mycket mer än deras död.
    Jag har alltid med din bok när jag föreläser för att hjälpa de barn som förlorat en förälder i psykologiskt olycksfall.
    Tack för ett viktigt blogginlägg.

    • Ja, jag tänker att det är många som inte kan prata. Jag var en person som inte kunde. Jag minns hur det var. Nu pratar jag, för hennes skull, hon som inte kunde, den jag var, för jag vet att det finns så många. Nu blir vi fler, tror jag :-)
      Gillar verkligen att du använder begreppet psykologiskt olycksfall, Marie!
      Tack för det livsviktiga arbete du gör!!!

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.