Ett känsligt barn

Anna Sundström Lindmark är författare, journalist och muntlig berättare. Hon har skrivit böckerna I skuggan av ett geni och Vi skulle segla runt jorden, den sistnämnda som tilldelades Norrlands litteraturpris 2019, tillsammans med illustratören Elisabeth Widmark.

Jag är en sådan som skriver.

Jag skriver väldigt mycket. Och nu ska jag skriva på den här bloggen i två veckor – kul tycker jag. Jag tänker skriva om mina böcker och hur det var att skriva dem, vad jag skriver nu och varför jag skriver.
Sedan 2004 har jag i huvudsak försörjt mig på att skriva, i mitt jobb som journalist. Jag har också publicerat böcker, två stycken, är medlem i Sveriges författarförbund och kallar mig författare.

Helt enkelt en sådan som skriver.

Behovet har funnits så länge jag kan minnas.
Jag minns ofta tillbaka.
Jag har ett dåligt korttidsminne, men ett mycket gott långtidsminne. Jag tror det har att göra med mitt skrivande. Jag lär mig minnas bakåt när jag skriver. Plockar fram erfarenheter ur den bank som är min. Jag minns ofta tillbaka på mig själv som barn och tänker på vem jag är nu och vem jag var då.

 

Jag minns att jag var ett känsligt barn.

Att jag sög i mig information som vissa inte verkade lägga märke till. Eller såg sådant som ingen tycktes bry sig om. Sögs upp av sådant som andra tycktes släppa. Kände som att jag var i otakt med världen, när andra skrattade grät jag och tvärtom. Jag var rädd för en massa saker – som höjda röster, arga gubbar, okända barn, skrik och skrän och plötsliga rörelser. Jag kände lätt av stämningar i rummet, tyckte illa om orättvisor, skevheter, ojämnheter, slitningar.
Det fanns ett hål i mig, en spricka att fylla igen. Jag sökte efter något för att hela. Riktade blicken ut mot stjärnorna i rymden, ner till blommorna på marken eller inåt, i mig själv. Det var svårt att leva. Vara människa. Ändå måste man fortsätta. Jag tyckte att mycket i livet var konstigt och svårt. Hade svårt att finna mig i det som jag upplevde att andra kunde göra. Jag kände mig ofta utanför.

Jag var ett känsligt barn.

Ofta tänker jag på henne, den där flickan som var jag. På hur mycket hon behövde sina berättelser för att förstå. Det var alltid till dem hon sökte sig, till andras berättelser, myter och sagor – men främst sina egna. Hon kunde sitta ensam i sitt rum i timmar och spela in  berättelser på kassettband, hitta på egna ljudeffekter och rita bilder till – en dramatik som hon själv styrde. Jag kunde läsa och skriva mycket tidigt. Enligt min mamma var jag väl ungefär fyra år åtminstone många år innan jag började skolan. Egentligen är det relativt. För vad är det att kunna?
Jag skrev och skrev och skrev. Men vem kunde egentligen läsa?

När jag började skolan så fortsatte jag med skrivandet. Långa berättelser och massor av dikter. Jag fick beröm för min fantasi och mina rim. Och jag fortsatte och fortsatte.
Jag var en sådan som skrev.

Men att vara en sådan som skriver betyder inte alltid att det är lätt att skriva. Ibland är det svårt. Men man måste göra det ändå. Ungefär som att leva.

När jag började på mellanstadiet så bytte vi lärare. Och hela min identitet kom på svaj. Plötsligt fick jag tillbaka mina uppsatser med röda streck under nästan varje ord och ofta kommentaren ”Du stavar som en kratta!”
Jag vågade inte visa mina starka känslor i skolan, men när jag kom hem så bröt jag ihop och grät. Jag som trott att jag var bra på att skriva hade nu fått veta att jag var värdelös.
Jag hade svårt med stavning. Ä och E lät likadant tyckte jag liksom O och Å. Dubbelkonsonanter blev sällan rätt. G och K lät så lika också. Så hade det ju alltid varit, men det hade inte uppmärksammats innan. Jag ville sluta skriva. Jag ville inte vara dålig. Jag ville inte bli korrigerad och bedömd.
Jag ville inte skriva. Och samtidigt – jag ville så gärna skriva.

Jag var ett känsligt barn.

Jag växte upp på 80-talet och ingen talade om dyslexi. Att stava fel var mer som ett tecken på slarv. Att vara en försumlig person. Det var komiskt med stavfel också. Som ett tecken på dumhet. Folk kunde få för sig skratta åt mina texter, fast bara åt stavfelen, inte för att jag hade skrivit något roligt. Jag lärde mig att skratta, jag gömde mina texter, mina berättelser och mig själv. Ibland låtsades jag att stavfelen var med mening. Det var en makt i det. Men den var helt på låtsas.

Min mamma förbjöd min lärare att rätta alla stavfel. Kanske något här och där. Stavning behövde väl inte vara det viktigaste tyckte mamma. Hon tyckte att det viktigaste var att jag fortsatte skriva.

Jag fortsatte skriva.

Jag fortsatte skriva för att jag behövde orden och berättelserna. Behövde få ordning, behövde förstå eller bara emellanåt fly in i fantasier och dagdrömmar.
Och mina texter fortsatte och de blev ömsom hissade – ömsom dissade av de lärare jag hade genom skolgången. Från högsta betyg till det lägsta. Allt tycktes bero på själva läsaren, vad hen såg. Visst var det ett lotteri, en frustration.

Men egentligen var skrivandet mest ett behov, en rädsla av att dö utan, lösas upp i mina konturer och försvinna. Jag minns många stunder i livet då jagandet efter penna och papper var så helt desperat, som jakten på vatten i en öken. Berättarrösten i mitt huvud som inte får ett stopp om den inte blir hörd, bekräftad, nedskriven. Som om skrivandet varit en del av mina andetag. Att jag skulle kvävas utan. Som att det där hålet i mig skulle växa och bli allt jag hade kvar.

Livet är en serie händelser, det pågår, och pågår och pågår och pågår?

Men vad är egentligen meningen med detta?

Ett sätt att skapa denna mening är att formulera det i skrift och låta de fogas samman i en berättelse.
Så gör jag.
Leva är svårt, skriva är svårt. Att skriva utan att leva är omöjligt. Att leva utan att skriva är svårt.
Överallt finns känsliga barn. Stora och små känsliga barn. Alla är vi kanske känsliga barn innerst inne. En sak är jag nästan säker på. Jag kommer alltid att ta strid för ett känsligt barn som vill skriva. I alla lägen. Särskilt de som stavar som en kratta.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.