Profilbild
7 november, 2019

I rörelse

Igår fick jag ett brev. Ett riktigt pappersbrev i min fysiska brevlåda. Det var inget reklamutskick adresserat till mig bland flera tusen andra. Ingen räkning heller. Nej ett brev som var skrivet helt och hållet till mig, sänt i ett utsökt mörkrött kuvert. Ett brev från en god vän.

Jag tänker inte berätta om vad som stod i brevet, men jag vill berätta om hur det kändes att få det. Att läsa ord så direkt riktade till mig, varsamt formulerade men ändå rättframma – med unika frågor som liksom bara jag kan svara på. Jag ville direkt svara på brevet, jag ville berätta och ställa frågor tillbaka. Den känslan!

Det är sällan jag får sådana brev nu förtiden, eller skriver brev alls faktiskt. E-postmeddelanden, däremot sveper jag iväg, säkert tio om dagen, meddelanden på sms och Messenger likaså. Men i min ungdom var det brev som gällde. Och oj vad jag skrev och fick brev. Det var så mycket man inte kunde säga öga mot öga, men uttrycka i ett brev. Det finns så mycket att säga, så mycket att uttrycka.

Egentligen.

Men nu när jag ska skriva det här blogginlägget känns det svårt. Jag tänker att jag skulle vilja att det blev som ett fint och personligt brev, till dig.  Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om faktiskt. För jag vet inte vem du är. Vem skriver jag till. Jag tänker att det känns som att skriva en flaskpost. Eller snarare flera. Det är som att en oändlig mängd flaskposter som skickas iväg ut i havet, men man vet ju inte om de kommer fram och till vem.

Och nu tänker jag plötsligt att en flaskpost skickar man väl som ett rop på hjälp, att man vill räddas från en öde ö till exempel. Det är väl inte det jag är ute efter? Nej det här är inget rop på hjälp.

Jag kanske bara ska berätta lite om mitt liv. Till exempel att jag älskar naturen. Att den betyder så mycket för min hälsa och för mitt skrivande. Att allt det hänger samman.

Idag har jag tagit en lång promenad med min hund som heter Pippi. Det gör jag varje morgon. Idag var det kallt och krispigt på marken.

Jag tänker att jag behöver min hund. Hur mycket jag älskar hennes energi. Hur hennes kärlek känns. Jag skaffade hund när min make blev allergisk mot våra katter. Utan djur blir livet för stumt och svårt tycker jag.

I somras var Pippi svårt sjuk. Nu är hon tack och lov frisk igen, men jag fick liksom en tankeställare. Den dagen hon inte finns mer… Vad ska jag ta mig till då? Vad blir det av mig? Vad blir det av promenaderna?

Jag har testat många yrken i mitt liv. Servitris, vårdbiträde, konstmodell, receptionist, journalist, lärarvikarie. Men sedan många år tillbaka är jag min egen chef.  Och främst försöker jag få tid för att skriva. Men eftersom författare är ett stillasittande yrke samtidigt som jag inte mår bra av att sitta still och vara inomhus så måste jag försöka ändra på det. Man måste ju vara en bra chef, även för sig själv.  Jag behöver helt enkelt jobba med kroppen mer. Och jag måste vara i naturen minst två timmar om dagen för att må bra. Jag försöker att ta med mig jobbet ut. Sitta under en tall och skriva tills händerna fryser. Prata in ljudfiler, och ha telefonmöten på promenaderna. Tankarna funkar bäst när jag är i rörelse och andas frisk luft.

Att vi människor behöver vår natur är ju egentligen självklart. Vi är ett och samma. Att ta hand om naturen är att ta hand om sig själv tror jag. Och tvärtom. Så tror jag. Vad tror du?

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.