Profilbild
29 november, 2019

Söndag förmiddag

Du sätter dig i din bil, en ny svartlackad skinande ren sådan bekostad av hårt slit och oräkneliga timmar på jobbet. Dess linjer, rörelse och fart får dina grannar att glo sig blinda av avund. Metodiskt vrider du om nyckeln, hör hur motorn med ett väldigt brummande sätter igång. Du får gåshud, du kör ut från din garageuppfart, svänger ut från villaidyllen, ut på den stora vägen som nu ligger öppen framför dina ögon och under din fartguds hjul. Du känner en otrolig frihetskänsla krypa fram, förväntansfullt trycker du ned gasen för att komma upp i den fart som du längtat efter hela veckan.

Men så svänger en buss ut framför din bil, framför den öppna vägen, och frihetskänslan byts snabbt ut mot frustration. Du försöker köra om men vägen svänger för mycket. När den inte gör det så dyker det ständigt upp en bil i det motsatta körfältet, en efter en lyser de sina äckliga ljus mot din bil när de retfullt passerar dig. Så du får snällt, hånad och utskrattad, återgå till din position bakom bussen och fortsätta att stirra på dess fula feta arsel.

Frustrationen inom dig växer men du tänker att snart ska väl bussen svänga in på en hållplats, snart dyker det upp en möjlighet att köra om men nej. Just denna buss ska inte släppa av eller på någon. Vägen fortsätter att svänga, fler bilar dyker upp i det motsatta körfältet och lyser sina allt äckligare ljus mot dig och fortsätter vidare i en mycket högre fart än din egen bil. I en allt hätskare ton spyr du galla över dem, över bussen framför dig, över bussar i allmänhet, ja över hela världsordningen, över alltings jävlighet, över hur allting är så jävla typiskt. När du tror att frustrationen nått sin kulmen, du skriker och svär och delar ut upprepade slag mot instrumentbrädan, så finner du ett relativt lugn. Du tänker att du i alla fall kan lyssna på något skönt radioprogram, kanske rockklassiker, och få frihetskänslan den vägen även om den inte är densamma. Du sätter på radion men från den spelas ingen musik, bara ett konstant flöde av brus. Myrornas krig på radio. Du försöker att ratta dig fram till rätt frekvens men vilken frekvens du än når fortsätter bruset, det tycks om något bara bli högre frekvens på bruset. I takt med bruset blir svordomarna fler, du skriker dig hes och du bryter nästan handen när du delar ut dina slag mot instrumentbrädan. Värre än så här kan det inte bli, tänker du.

Men så börjar ett infernaliskt tjutande ljud borra sig in i dina öron som ökar för varje sekund som går och du känner att du helt börjar tappa fattningen tills du upptäcker att ljudet beror på att du inte har på dig bältet. Behärskat sätter du på dig det men ljudet ger sig inte, går istället upp i crescendo. Samtidigt så ter sig radioversionen av myrornas krig som det mest intensiva myrornas krig i världshistorien och bussens fart tycks sakta ned utan att för den delen svänga in på någon av alla de hållplatser den passerar. Dess arsel är fortsatt enormt, nu rent groteskt. Möjligheten att åka om har du gett upp sedan länge. Bilarna i det motsatta körfältet är ett evigt koppel av fulländad avskyvärdhet. Hånleende svischar de förbi och du kan bara konstatera att du är i helvetet.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.