Vilka berättelser bygger en människa?

Det var som om sorgen efter min pappas död tog större plats i mig när den var tyst. Hans död låg i vägen för mitt liv, så länge. En sorg som stelnat i mig, på mig, runt mig. Begränsat. Hägnat in. När det inte längre gick att gå framåt behövde jag gå bakåt, förstå mer av vad som hänt honom och mig. Varför livet blev så som det blev. Hans liv. Mitt liv. Och längre tillbaka i historien. Farfar, Alvar Lindmark företagsledaren som blivit en symbol för framgång, men också källa till skvaller och rykten. Hur allt det påverkat. Och det andra, folkhemsidealen, Luther och de gamla slitna könsrollerna och hur de begränsar oss som människor. Vad vet vi egentligen om oss själva? Vad är egentligen en människa byggd av? Vilka berättelser? Och vilka har vi själva makt över?

Att komma till den punkten att förstå gick bara via skrivandets väg. Det fanns ingen annan för mig. Jag hade provat terapi och medicin och det var bra, men inte nog.

Även om en idiot kunde räkna ut att en pappas självmord får konsekvenser för barnen, att jag med min bakgrund, rimligtvis hade något att bearbeta, så skulle jag ju aldrig ha kunnat gå pang på. Pang på pappa. Aldrig. Det var för infekterat och dolt bakom tjocka bandage. Såret som jag på något vis behövde blotta, hantera, tvätta rent för att läka och bli en hel person. Sammansatt. Liksom verklig.

Att skiva min debutbok I skuggan av ett geni, blev en kamp för livet. Skrivandet var det enda sättet mot den förändring jag behövde. Det var genom att skriva om farfar som jag på något vis kunde närma mig pappa. Genom att undersöka farfars historia lurade jag mig själv, lirkade och tråcklade mig fram dit jag behövde gå. Till att kunna skapa mig någon slags bild av vad det var som ledde fram till hans död, en berättelse som jag kunde leva med och förstå. Släppa mig själv fri. Fri att våga leva. Leva det liv som var mitt.

Kort om min farfar för dig som inte vet. Han föddes 1917 i ett djupt religiöst hem i Burträsk och växte upp med Bibeln och Luthers postilla som enda litteratur. Det var den som kom att inspirera honom i att skapa bygghissen Jakobs steg, och företaget Alimak som grundades efter att han levt om uteliggare i Stockholm. En saga om fattigdom och rikedom, framgång och fall. Om utanförskap och kreativitet. Om genialitet och galenskap. Allt det fanns att berätta. Men det fanns också mer. Mer som låg där i skuggan.

Farfar förlorade sitt företag i samband med en djup depression år 1965. År 1975 dog han och sedan föddes jag. År 1995 tog min pappa sitt liv. Det tycktes mig som om det vilade en förbannelse över mig och min familj. En raserande destruktiv galenskap jag var livrädd för. Bar jag på genetiska anlag som jag inte själv kunde påverka? Det här var svåra saker att gräva i, för jag var rädd för ett svar jag inte skulle kunna hantera. Innerst inne vilade dock en visshet om att det inte finns enkla svar på sådana frågor. Jag vägrar servera enkla svar. De enkla svaren är ofta tvärsäkra och fulla av fördomar. Utifrån enkla svar behövs ju inga böcker. Böcker behövs!!!

När jag började forska om farfar så blev jag så liksom uppslukad. Kanske tror du att jag överdriver. Inte alls. Det för svaga ord i sammanhanget. Jag blev snarare besatt. Ägnade sex år åt boken, sa upp mig från mitt jobb som tycktes helt meningslöst och ointressant i jämförelse. Jag valde bort umgänge med levande människor för att jag prioriterade de döda. Det var deras berättelse jag behövde förstå för att kunna se mig själv. Mitt liv. Mitt syfte. Meningen med allt. Mitt skrivande blev en kamp för livet.

Samtidigt var mina barn väldigt små och krävande, precis så som små barn är. Det var ett nästan omöjligt pussel att lägga. Men det gick inte att vänta, skjuta upp min läkning på framtiden, det hade varit oansvarigt med tanke på vad jag ju redan visste. Om livets olika nyanser och att man måste kämpa för att leva ibland, särskilt när man har satt barn till världen. Jag visste även för mycket om hur svårt just det var. Just precis då det är skarpt läge. Det hade det varit för mig. När min son var fyra månader föll jag ner i en depression så djup att jag inte kunde vara den där mamman som jag ville vara. Det var då som om jag förstod att det fanns för stora risker att fortsätta så som jag gjort tidigare. Att springa ifrån skuggorna. Att inte ta tillfället i akt att skriva om min farfar som öppnat en kanal dit in, det skulle ha varit oansvarigt.

Jag bröt mot många regler när jag skrev. Till exempel regler omkring vad en biografi ska vara. Vad folk kanske trodde att boken skulle innehålla. Jo, den karismatiske uppfinnaren fick sitt utrymme. Den berättelsen hänför alla. Men det som gjorde skrivandet så angeläget var min vilja att få ihop allt, ljuset och mörkret, glädjen och sorgen. Jag pendlade mellan dessa omständigheter. Farfars underbart charmiga personlighet och den bottenlösa saknaden efter pappa, som också varit uppfinnare och som tycktes ha varit så lik honom. Lekfullheten, naiviteten men också skuggorna, ångesten. Svårigheten i att vara människa. Jag behövde få ihop allt det för att förstå och kunna få ihop det i mig själv.

I skuggan av ett geni, gavs ut år 2016 på förlaget North Chapter, numera nedlagt. Boken har trots svårdefinierad målgrupp och otydlig genre ändå lyckats nå fram till många läsare. Bland annat har den varit verktyg på skrivutbildningar – används som inspiration för hur man kan involvera sig själv och sin egen röst när man skriver om en släkting. Boken är numera slut i lager men i skrivande stund planeras dock ett ny upplaga på nytt förlag inom kort.

 

Tack för att jag fått gästblogga, vill du fortsätta följa mig: Gå gärna in på min hemsida www.annasundstromlindmark.se

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.