Profilbild
18 november, 2019

Woodstock 69

En söndagskväll för ett tag sedan såg jag dokumentären Woodstock – tre dagar vi aldrig glömmer på SVT Play.

Då skulle man varit ung.

Förmodligen hade jag inte heller då kunnat njuta av det, hade fått en skön fylla och tripp möjligtvis. Men all den där leran, sova på backen, nakenbadare. Den där ”härliga” stämningen i gruppen som jag aldrig kan gå helt in i. Står alltid utanför, observerande, reflekterande och drömmande. Klarar inte av att härma språket som gruppen har värst länge, finner alltid ett mått av äckel i det. Så hade det varit även under Woodstock 69. Hade väl då som 20-åring varit kär i en flicka som knappt vetat att jag fanns och som jag helt enkelt förstorat en kemi emellan till potentiell livslång kärlek. Hade inte fått ligga. Hade åkt ifrån Woodstock 69 utan ens en kyss. Hållit kvar i en blick som jag trodde betydde något, en blöt puss på kinden i fyllan. Hade njutit av att äntligen få vara ensam igen. Hade fantiserat om flickan och det som skulle explodera mellan oss, kanske nästa gång vi sågs.

Morgonen efter, innan jobbet såg jag sista kvarten av dokumentären medan jag drack en grönsaksdrink som jag gjort själv med grönkål, avokado och mjölk. Oroades över att jag inte sköljt grönkålen. Drack ur, gick och sköljde ur koppen och medan jag gjorde det hörde jag Jimi Hendrix spela Star Spangled Banner. Satte mig för att se. Jag började gråta för det var så jävla vackert. ”Quintessentially art” som någon i dokumentären sa. Förmodligen fattade han inte vad han pratade om, han sa det i kontexten blir inspelad. Sa det torrt konstaterande. Idiot. Jag grät, det var konst och det stod så tydligt över alla andra spelningar. Det var konst, allt annat var konsert. Konsert utöver det vanliga, häftig stämning, kickar och fest men inte Jimi Hendrix, inte konst. Folk hade börjat gå hem, det var sista spelningen. Gräsplättar syntes i folkhavet. Jimi Hendrix var i fullständig inåtvänd extas. Så förödande vackert. Svärtan i honom och hans version, den mest sanna någonsin, av Amerikas nationalsång. Dokumentären tog slut. Jimi Hendrix skulle vara död 1 år senare. Jag lade ihop Ipaden, borstade tänderna och grät. Ögonen torkade en sista gång, jag lämnade lägenheten, tog bilen till jobbet. Väl där satte jag mig framför datorn med en återbetalningsblankett som jag behövde fylla i och sedan lägga in ärende i Serviceportalen för att skapa ny leverantör. Drog på det, fyllde i en rad, gick in på Adlibris, funderade seröst på att bara slå till på Svält av Hamsun och Vansinnets historia av Foucault som jag hade tänkt på i över en månad. Klickade på ”Köp” på båda, avvaktade, lät Adlibris kassa vara öppen medan jag fyllde i en rad till i blanketten. Skrev det här på mobilen. Skype lös gult, signalerade att jag var ”away” och angav minuterna som jag varit det för dem som tittade.

Marcus Palm

 

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.