Just nu rättar jag nationella provets läsförståelsedel. Här mäts tre läsförståelseprocesser: hitta information och dra enkla slutsatser, tolka och sammanföra samt reflektera över och utvärdera innehåll, form och språk. För mig är det både intressant och till stor hjälp till exempel för att visa på hur elevens läsförståelse, skrivförmåga och muntliga förmåga sammanfaller eller skiljer sig åt. Jag är dock ganska övertygad om att eleverna som gjorde provet inte direkt njöt av den här läsningen.

Läsa för att lära är ett omåttligt populärt uttryck. En snabb googling och man får över 12 miljoner träffar! Det är kanske inte så konstigt. Uttrycket är lätt att greppa, här finns en ganska snygg allitteration och dessutom är det ganska allmängiltigt och kan användas i många sammanhang. Men stämmer det? Man läser för att lära, eller … Man kan läsa för att lära. Man kan också läsa för att njuta, för att uppleva, för att slappna av, för att känna sig mindre ensam, för att bli glad, för att bli ledsen … Måste man nödvändigtvis lära sig något av läsning? Jag talar nu om läsning av skönlitteratur: prosa, poesi, dramatik.

Just nu läser jag så fruktansvärt mycket som lärare och som förläggare: jag söker information och drar slutsatser, jag tolkar och sammanför samt reflekterar över och utvärdera innehåll, form och språk och jag längtar så jag håller på att bli sjuk efter att läsa utan att lära! Bara läsa!

För några år sedan skulle denna längtan varit nästan helt utom räckhåll i den livssituation jag befinner mig i. Nu däremot, trots bebis, två jobb och annat som ska hinnas med i vardagen kan jag faktiskt tillfredsställa min längtan. Lösningen är att lyssna! Visst, det är inte samma sak som att läsa, men min längtan efter kravlös läsning kan utan problem stillas med kravlöst lyssnande. Alla dessa ställtider och dödtider: till och från jobbet, i tvättstugan, i matbutiken, promenad med sovande bebis och kissnödig hund – helt perfekta för lyssnande. Jag plöjer den ena boken efter den andra, allt från nobelpristagare till intelligent underhållning. Just nu en riktig långkörare: Kanada av Richard Ford.

När Kanada kom ut för några år sedan blev jag först nyfiken, men sen var det något med beskrivningen som gjorde att jag kände att jag hade läst nog med manliga författare som skriver om en annan man som en gång var en pojke som växer upp i vad som påminner om författarens egen uppväxtmiljö kryddad med nostalgi och en tvist som gör allt spännande och intressant. (Bitter och ogin, är det verkligen jag?!)

Alla kan ha fel ibland. I slutet av februari i år gick jag med en vän Jenny till Malmö stadsbiblioteks Internationella författarscen. Vi hade inte setts på länge och jag hade nog mest fokus på det där vinet vi skulle drickas efteråt. Dessutom var det kallt både inne och ute, men vi hade i alla fall fått bra platser, längst fram. (Lite jobbigt när man som småbarnsförälder sällan är helt pigg och gärna gäspar stort och ofta.) Richard Ford intog scenen tillsammans med översättaren Synne Rifbjerg och efter fem minuter hade jag en ny favoritförfattare som jag aldrig läst något av.

Nu rullar min första roman av Ford i telefonen närhelst jag har några minuter över. Alla böcker går inte att hacka upp så här utan att man tappar tråden, men det funkar med Fords långkörare. Handlingen är spännande men tempot långsamt. Språket är exakt och beskrivningarna stringenta. Här finns inget överflöd. I samtalet på stadsbiblioteket var Richard Ford tydlig med en sak: hans karaktärer talar inte till honom, det är han som ger karaktärerna röst. Allt i boken, vart enda ord, finns där för att det bidrar till att berätta något avgörande. En person beskrivs med konkreta, utmärkande drag och det är exakt dessa detaljer man behöver för att förstå vad det är för karaktär. Miljöer, känslor, händelser beskrivs med samma skärpa. Och jag njuter. Men samtidigt … det är omöjligt att inte reflektera över författarens berättarteknik och språk – så då är man där igen: läser och lär. Men märk väl – utan den lilla, men ack så avgörande konjunktionen för att.