Christopher Isherwood kom in i mitt liv för ungefär tre år sedan. Jag hittade hans Goodbye to Berlin (Farväl till Berlin) i en tiokronorslåda på ett antikvariat i Ystad. Sedan fick den följa med mig när jag åkte till just Berlin för att hälsa på några vänner.
När de hade annat för sig låg jag hemma i deras lägenhet och läste och läste.
Isherwoods torra, ärkebrittiska ton slog an något djupt i mitt anglofila hjärta. Han är en humanist beväpnad med cynisk humor för att överleva i en galen tid. Porträtten av de människor som han möter är oförglömliga.
I somras läste jag den andra av hans Berlinböcker – Mr. Norris Changes Trains – och alldeles nyligen kortromanen A Single Man (En enda man). Jag tyckte mycket om filmatiseringen, men i det här fallet måste jag hänfalla åt klichén och säga att boken var bättre.