I Skuggsida återvänder Belinda Bauer till den lilla staden Shipcott där också hennes förra deckare – Mörk jord – utspelade sig. Shipcott är ett sömnigt samhälle precis vid Exmoorheden. Det är vinter, mörkret kommer smygande tidigt på eftermiddagarna och snön faller i tunga sjok. Ljuvligt att läsa om en stilla sommarnatt när man känner den ljumma luften strömma in genom fönstret…
Bypolisen Jonas Holly har det arbetsamt; förutom att hans MS-sjuka hustru precis har försökt ta livet av sig så får han ett svårlöst fall på halsen. En gammal kvinna, förlamad sedan flera år, blir kvävd i sin egen säng. Ingen kan förstå vem som vill göra den oförargliga Margaret Priddy så illa. Och det stannar inte där, mördaren väljer ut bräckliga och gamla personer för sina alltmer våldsamma metoder.
Så dyker kriminalpoliserna från storstaden upp i Shipcott och Jonas för stå ut med att hunsas av kommissarie Marvel. Han är en översittare med tvivelaktig moral, bitter och alkoholiserad. Hans sidekick Reynolds är en trevligare prick men med en egen agenda. Tjafset mellan Marvel, som är av den gamla skolan och har jobbat sig upp inom poliskåren, och Reynolds, som har en akademisk examen, är något som får mig att fnissa förtjust.
I historiens utkant finns också Steven Lamb som hade huvudrollen i Bauers tidigare bok. Vissa av karaktärerna tecknar Bauer mycket fint, med stor inlevelse och en ömhet för det lite udda och trasiga. Tyvärr gäller det inte alla och flera personer känns ihåliga och litet intetsägande.
Intrigerna, människornas relationer till varandra och tidigare händelser i det lilla samhället för historien framåt. Långsamt, långsamt dras snaran åt kring mördaren. I slutet börjar man ana var ledtrådarna pekar och romanens sista femtio sidor blir en riktig bladvändare.
Jag önskar att förlaget hade redigerat bättre i översättningen, det är lite felstavningar och upprepningar här och var vilket irriterar och hade varit lätt åtgärdat. Belinda Bauers tredje bok är redan på gång och jag hoppas att småfelen är bättre korrigerade där.
Annars är den precis som en engelsk deckare ska vara!
/Anna Griph