De bortglömda och marginaliserade böckernas särskilda lockelse blir starkare ju äldre jag blir. Kanske är det ett slags underliggande protest mot tanken, som idag nästan framstår som en självklarhet, att något måste vara nytt för att ha ett värde. Nytt, och på allas läppar samtidigt.
Med jämna mellanrum görs det nyhet av det gamla och bortglömda – när en författare lyfts fram och omvärderas eller en sedan länge oläst bok blir aktuell igen genom nyutgåva eller nyläsning; det senare ofta utifrån perspektiv som handlar om vår egen tid, vårt eget nu.
Men i det som ligger i skugga, som inte tar plats eller syns, gömmer det sig ofta oväntade upplevelser. Dessa upplevelser blir också helt ens egna, de ligger utanför flödet och utanför det kollektiva uppmärksammandet av det nya. Med detta vill jag förstås inte säga att nya böcker saknar värde eller är ointressanta – långt därifrån. Men det ena behöver som vi vet inte utesluta det andra.
Ibland är det faktiskt fullt möjligt att hitta sina läsupplevelser och nya favoritförfattare genom att leta i dammet och skuggorna, snarare än genom att rikta blickarna mot det nya. Det som är bortglömt och osynligt blir nytt när det möter en ny tid och nya läsare. Vid sidan av de etablerade klassikerna finns det massor av böcker från olika tider, som avhandlar och omfattar allt mellan himmel och jord – de finns där redo för nya läsare som vänder blickarna bakåt istället för framåt för att hitta något nytt.
Som så ofta handlar det om att våga – våga bli vän med ett språk som ibland kan kännas ovant. Våga ge sig in i en tid som kan upplevas ligga på ljusårs avstånd från vår egen, trots att boken i fråga kanske bara har decennier, snarare än sekel på nacken. Våga ge sig hän åt de detaljer och nyanser som man kanske inte alltid ens förstår, men som blir en del av den speciella tidsfärgen. Våga pröva något nytt – fast det inte har varit nytt på mycket länge.