Profilbild
2019-04-16

Tåget från Halmstad till Göteborg. Jag sitter bakom två kvinnor i fyrtioårsåldern. Kollegor.
De har varit på konferens. Tåget börjar närma sig Göteborg, rör sig från Mölndal, näst sista stopp där det just har stannat. Kvällssolen är på väg ner bakom Krokslätt, spretar och silas i trädens grenar, letar sig fram mellan fabriker, rör vid åns vatten och vassen runt omkring, får fönsterrutans fläckar och stänk i tågkupén att synas, lägger sig som guld över de två välkammade huvudena framför. En hand vid håret, rättar till ett hårspänne:

A: Ibland förstår man nästan de föräldrar som tar tag i sina barn och skakar dem.
B: Slänger ut dem från balkongen…
A: ”Mamma, kan du berätta en historia?”
B: Jag kan berätta en historia om en mamma som fick nog…
A: ”Nu kommer monstermamman, om tjugo minuter kommer du inte känna igen mig, förbered dig.”

Tåget glider in på Göteborgs Central. Monstermammorna går av.

I Halland där jag arbetar som litteraturutvecklare, anordnas varje år en stor läsfest som kallas för Hela Halland läser. Det är regionens största läsfrämjande projekt, nästan som en gigantisk bokcirkel, och tanken är att en författare som är verksam, har anknytning till eller på något sätt skriver om Halland och som håller sig på en tillräckligt hög nivå beträffande litterär kvalité, ska uppmärksammas och läsas över hela länet under en intensiv period.
För några dagar sedan avslöjade vi årets författare: Sara Beischer med romanen Mamma är bara lite trött.

Varför den här boken?

Den handlar om Minna som jobbar som lärare, har två små barn, en sambo och vänner.
Om Minna som springer omkring med tandkräm rinnande nerför hakan på morgonen, halvnaken med fel strumpor på sig samtidigt som hon klär på en sjuåring i hallen och försöker skynda på en fyraårings toalettbesök. Om Minna som håller sina lektioner, ska få gå på fortbildning, som kanske blir rektor snart, vem vet. Om Minna som ställer bilen och istället cyklar på morgonen, till förskola, skola och arbete, eftersom hon är med i en grupp på jobbet som går ut på att samla på sig så många cykelmil som möjligt, en tävling i hälsa och klimatsmarthet = identitet och ett visst mått av status. Om Minna som har sockersug, inte kan motstå, inte är tillräckligt disciplinerad, vältränad, som går ut i hallen, tar på sig sina gympaskor, tar en bild med telefonen innan hon kravlar sig tillbaka till soffan, fortfarande med gympaskorna på, till högarna av prov som ska rättas – och lägger ut bilden på social media med texten
”Milen under timmen”.

Minna håller på att få magkatarr, jag får ont i magen när jag läser.
Hon är orolig, har ångest, jag blir orolig och får ångest.
Hon vill springa men orkar inte, jag ger mig ut och springer – det hjälper inte.

Aldrig vill jag ha det som Minna, men det är många som har det som hon. Kraven är många, utbrändhet är vanligt. Och Minna är ingen monstermamma, inte heller någon monsterkvinna som deklarerar att hon fått nog, inte någon som fräser ”Hur fan ska det här gå till?” och förklarar att det inte är henne det är fel på utan samhället i stort.
För Minna försöker bara hålla sig flytande, klara en dag till, bara en dag till: överleva.

Vad kan man göra åt på-väg-att-bli-utbränd-samhället?
Man måste förstås få syn på det, se om man själv är i riskzonen eller har någon i sin närhet som är det – och ändra på saker och ting i sitt liv. Lättare sagt än gjort eftersom många av kraven och förväntningarna kommer utifrån och därmed inbegriper andra som inte är så lätta att ändra på, arbetsgivare till exempel. Att läsa en roman som Sara Beischers Mamma är bara lite trött och reflektera över och kanske prata om både boken och egna tankar och erfarenheter tillsammans med andra, kan synliggöra, vara en bit på väg, få oss att kritiskt granska –  kanske inte så mycket oss själva som samtidens ideal och normer.

Alltså en anledning till varför Sara Beischers roman har valts till årets Hela Halland läser.
En annan anledning, lika viktig om inte avgörande eftersom det här handlar om litteratur och inte sociologi, folkhälsovetenskap eller något annat, är språk, stil och dramaturgi – utan detta, oavsett tema, hade det inte blivit nånting, i alla fall inte när det handlar om litteraturen som konstart. Beischers stil är direkt och enkel – men det är mycket svårare att skriva på det här sättet än vad det ser ut.
En klar, effektiv och rytmisk prosa som använder sig av mycket bilder–  inte poetiska bilder utan snarare bilder i bemärkelsen filmiskt skeende: en kamera som zoomar in Minnas haka med tandkrämslöddret och zoomar ut. Minutiöst detaljerat för att förmedla en stämning, ge läsaren en bild: Beischer visar och gestaltar istället för att tala om, skriva på näsan –  och i det är hon fenomenal.

I höst, v. 41 med start den 7 oktober, ska vi prata om det här – om stil och språk, om teman knutna till romanen Mamma är bara lite trött och om boken i sig – på olika ställen runtom i Halland, från Kungsbacka i norr till Laholm i söder. Sara Beischer kommer att göra en rad författarbesök. Alla är välkomna att delta!

Läs mer om Hela Halland läser och Sara Beischer här: http://www.regionhalland.se/kultur/vara-arbetsomraden/vara-arbetsomraden/litteratur1/hela-halland-laser/