Profilbild
2013-05-17

Som de flesta skapande människor har jag funderat en del på det där med kreativitet och inspiration. Vad det egentligen är. Varifrån kommer den och hur lockar man fram den?

Jag har egentligen inga svar. Däremot har jag kommit fram till ett par saker när det gäller mig själv och min egen kreativitet. För det finns ju de som inte “tror på” inspiration. Att skrivande handlar om hårt arbete och att det gäller att sätta sig sina timmar och skriva. Sen är det inget mer med det. Något som jag kan hålla med om.

När jag skrev Kurt Cobain finns inte mer kunde jag sitta över en timme och stirra på skärmen innan jag ens kunde förmå mig till att skriva de där första raderna. Motståndet var stort och det allt gick som i slow motion. Varje ord värktes fram och det var som om mina fingrar var för stela för att trycka ner tangenterna. Kanske tampades jag med ett visst mått av perfektionskrav på mig själv. Jag vet inte.

Å andra sidan var Kurtan lätt i det avseendet att jag hade en väldigt bestämd uppfattning om hur allting skulle vara. Vilken rytm språket skulle ha, vilken stämning jag ville förmedla och vilka känslor som skulle prägla berättelsen. Det är också en väldigt avskalad historia, så det gällde att vara omsorgsfull redan från början när det gällde vilka delar av Alex och Lovis liv jag skulle skilda. Och hur.

Det konstiga är att trots att det gick trögt som sirap så har jag aldrig kännt mig så kreativ som i arbete med den boken. Konstigt det där. Såväl språket som berättelsen tog sig vindlande vägar som jag inte hade kunnat förutse. Däremot var jag sjukt disciplinerad. När jag började skriva satt jag nästan varje kväll mellan klockan tio och tolv på kvällen (rekomenderas inte för er som i likhet med mig är heltidsarbetande. Det leder till sömnbrist). Ömsom stirrade jag på den där skärmen. Ömsom skrev jag. Tack vare att jag hade bestämt mig för det fogade jag samman bit för bit.

Likaså var jag på två skrivresor. Först en kortare tredagarstripp till Köpenhamn och sen en vecka i en hyrd lägenhet i Berlin. Att målmedvetet och strävsamt skriva på, många timmar om dagen, även när det gick segt gjorde att jag kunde åka hem från Berlin med ett mer eller mindre färdigt bokmanus i datorn.

Vad som däremot hände när jag började skriva på Kurt Cobain finns inte mer är en upplevelse som jag knappt kan beskriva med ord. Jag brukar förklara det med att det var som en förälskelse. När jag väl insåg att det var Alex och Lovis jag skulle berätta om och hur jag skulle göra det uppstod en feber i min kropp. Glädjen och lyckan över att få skriva om dem och deras liv bubblade inom mig och jag bar deras berättelse inom mig som en hemlig kärlek. Där kan man verkligen tala om inspiration. Om jag inte fick berätta om dem skulle jag implodera. Så kändes det.

Å andra sidan. Jag hade gått och tänkt och klurat väldigt länge på Lovis och Alex. Vänt och vridit på deras historia. Vilka de var. Hur de kände varandra och vilka som fanns runt omkring dem. Det var bara det att alla bitarna helt plötsligt föll på plats och gjorde att inspirationen kunde infinna sig.

Som sagt; svårt det där med kreativitet och inspiration.