Förlåt, snälla ni, att jag dröjt med att skriva. Jag känner mig f n som den ordbajsare jag en gång varnade mig själv för. Det blir en del med Twitter, Fejan, tre bloggar, mejlväxling och … skriva på min roman.
Det första jag gör varje morgon är att cykla och träna. Då är klockan sex. Jag har druckit en Red Bull. När träningspasset är över har jag vaknat och cyklar hem igen. Det är dagens höjdpunkt.
Jag gör kaffe och sätter mig i skrivhörnan med en banan. Medan jag äter bananen kollar jag mejl och blogg. Därefter tvingar jag mig att inte gå ut på vare sig bloggen, fejan, twittret eller mejlprogrammet. Då måste jag helt enkelt skriva. Och tänka. Ofta ringer telefonerna just då. Svarar jag är det kört. För det mesta. Jag har några vänner som bara hugger av med “tja, vi hörs” när jag säger att jag skriver. Men det kan ju vara annat. En uppdragsgivare. Eller … en läsare.
Lika bitchig som jag är mot telefonförsäljare, lika mesig är jag mot en läsare. Eller mesig. Jag älskar ju läsarna. Utan dem, vad gör jag då? Det är bara det att jag har ett öppet nummer och ett dolt. Det dolda numret känner bara vänner och journalister till (journalister får tag i alla hemliga nummer). Men jag har ingen nummerpresentatör på min öppna telefon. Så jag svarar.
Ja, det var DEN arbetsdan. Koncentrationen går alltid på slak lina. Nu måste jag verkligen byta till hemligt nummer på jobbtelefonen också.
Annars är allt bra. Lite spill får man räkna med. Puss!