• Hej! Jag är kvar vid matbordet… Först fastnade jag för själva övergången till den scenen, där hon berättar om “tiggarpojken” . Är det en del av en förklaring till varför pappan vid matbordet är den han är? Eller snarare en beskrivning av hur fast människor sitter i den här strukturen?
      I inledningen till matbordsscenen presenteras hur de olika positionerna ser ut: pappan i högsätet – han kan inte sitta någon annan stans, mamman hans motpol, pojkarna på ena sidan och flickorna på den andra. Och så reflektion kring hur man har det på de olika “stolarna”, vilka strategier och möjligheter som hänger ihop med varje plats; hustruns/mammans nästintill helt helt förkvävda, där varje replik sägs så försiktigt att det nästa inte märks att något yttrats, lillflickan som är pappans favorit – än så länge, och som är en tyst expert på att läsa av situationen och navigera i den utan att förlora sin roll sol älskling, pojkarna som bråkar och lyder och som så småningom måste göra något aktivt – ta över samma roll som pappan eller bli avfällingar. Och så huvudpersonen mitt i skruvstädet.
      Här blir det ju också tydligt hur lite manöverutrymme som finns för hustrun/mamman att försvara sin dotter. Ett svek som inte ens finns så länge strukturen inte ifrågasätts. Jag tycker det är helt förfärligt och man förstår verkligen att tårar och ångest är enda utvägen.

      • Ja den känns verkligen, den kvävande tystnaden hos hustrun/mamman, som är fast i en struktur för tiden. Jag uppskattar verkligen hur du pinpointar situationen med din formulering: “Ett svek som inte ens finns så länge strukturen inte ifrågasätts.”

        Hustrun/mamman uttalar inte sitt ogillande men visar det så tydligt i sitt kroppsspråk, som Malin uppmärksammar, hon som sitter i samma båt av könstillhörighet. “Är det brödet , som mor skär? Malin ser rörelserna som genom en imma. Vem eller vad är det egentligen hon skär, när hon lägger all sin kraft i kniven? Nej, ingen människa. Men något som hon ogillar hos en människa, något som borde skäras bort.”