Hej Sara! Instämmer i Emmas och Albins reflektioner. Hur blir man en god människa? Och var går gränsen mellan teori och praktik? Du skriver i en kommentar att det är Karins bok och det är det verkligen. Precis som Emma skriver så är hon ofta svår att tycka om, men när hennes sprickor väl visar sig så känner man verkligen med henne. Jag tycker det är så bra när hon liksom “lägger sig”. Har man själv varit deprimerad eller haft någon i sin närhet som drabbats av depression så känner man igen tecknen. Ingenting spelar någon roll. När hon resignerar de facto att hennes man kommer lämna henne och barnen föredrar en annan kvinna så känner man oerhört mycket för henne. Det är realistisk beskrivning av människa som går in i depression och vars smärta förs över direkt från bokens sidor till läsaren.